One Shot

-[25]-

Vanessa:

Jag har stirrat på högen av kläder liggandes mitt på sängen i tio minuter. Tre tjejer kom in och lade den där för tio minuter sedan, sa : "sätt på dig det och vänta." Sen dess har jag inte rört mig. Jag har försökt se vad de gav mig, och jag tror att det är en kjol eller byxor i grönt, med en vanlig tröja i vitt. Men jag är inte säker.

Jag är faktiskt inte säker på någonting längre.

När vi åkte i bilen förut hann vi åka ganska länge innan vit rök kom ut ur väggarna på bilen. Sen vaknade jag i exakt denna sängen, ensam, utan Emanuel. Jag vet inte var jag är, vem som tagit hit mig, var Emanuel är, hur han mår, vad som händer, varför jag ska byta om. Jag vet ingenting. Och jag har tusentals frågor, men jag vågade inte ställa dem till de tre tjejerna som kom in och gav mig kläder efter att jag suttit ensam här inne i snart tre timmar ... vad jag vet. Jag har sovit en hel del också, och jag har ingen aning om när jag kom hit.

Det finns också ingenting att göra här inne -förutom att lyssna på fotsteg precis utanför min dörr och skrika på hjälp- så jag har inte gjort någonting på tre hela timmar. Kanske ska jag titta på kläderna jag fick ändå. Kanske ska jag det. Ja, det ska jag.

Tygerna är extremt mjuka, för att vara en vanlig tröja och en kjol ... som jag trodde. Jag bestämmer mig för att sätta på mig klädesplaggen även om jag inte vill, även om jag inte kan se hur de ser ut på. Tröjan, speciellt, är precis lika mjuk som den kändes i händerna som på min överkropp. Kjolen sitter ganska tajt mot mina lår, men den ger mig ändå tillräckligt med utrymme för att kunna gå med breda ben. Det gillar jag.

Jag hinner inte vrida på mig för att se när dörren öppnas efter jag hoppar till över knackningen, men när jag väl har vridit på mig står en man och tittar på mig.

"Hej, Vanessa." Säger han och ler vänligt. Han har ett urklipp i handen, byxor i samma nyans som min kjol, däremot har han en svart tröja - inte vit. Han har nästan ett perfekt ansikte, med mörkt hår, nästan svart.

"Var är jag?" Frågar jag.

"En bit utanför Stockholm, på Delta Parlings." Säger han, med mörk röst.

"Varför?"

"Det ska förklaras så snart som möjligt, för både dig och Emanuel-"

"Emanuel?! Är han här? Är han okej?"

"Du ska få veta allt du vill ha svar på, bara om du följer med mig."

"Tar du mig till Emanuel då?" Frågar jag, osäker på om jag ska lita på honom eller inte.

"Ja."

Jag går fram till honom, väntar på att han ska gå före mig, men när han inte gör det suckar jag och går ut före honom ändå.

Detta stället är gigantiskt. Det har vita väggar, vitt golv och vitt tak. Ska jag vara ärlig känns detta stället som ett sjukhus. Men 'Delta Parlings' har jag aldrig hört talats om innan, och hade det varit ett sjukhus så jag hade jag nog vetat det. Jag lägger inte så jättemycket uppmärksamhet på hur stället ser ut, eller hur alla människor jag möter ser på mig, jag tänker mest på killen som går bredvid mig, och hur han verkar ha koll på vart exakt allt ligger.