One Shot

-[16]-

Emanuel:

Jag vågar knappt se på Vanessa när hon kommer in i köket. Jag hör henne, men jag vill inte se henne. Jag ser däremot i ögonvrån hur väskan på barstolen bredvid mig lyfts upp, hur en skugga går förbi mig och sedan hör jag ett par skor slå emot marken.

"Vanessa?" Jag tittar upp och ser ytterdörren smällas igen. "Vanessa?!" Jag springer fram till dörren och öppnar den. "Vanessa!" Ropar jag i trappuppgången. Hon stannar mitt i trappan och står still medan jag ser på hennes rygg. "Var ska du?" Frågar jag.

"Detta funkar inte, Emanuel." Mumlar hon.

"Vad då?"

"Detta! Jag kan inte bo hos dig, du vet själv hur konstigt det är! Jag ska hämta dina pengar. Jag kommer tillbaka sen, men så fort du fått pengarna åker jag igen." Förklarar hon.

"Kan du komma in?" Frågar jag.

"Nej. Jag kommer snart." Hon börjar gå igen, men jag stoppar henne direkt.

"Nessa, snälla kom in! Vi behöver ... bara prata." Suckar jag.

"Men, nej-"

"Jo! Kom in, nu!" Insisterar jag. Vanessa vrider på sig, börjar gå uppför trappan med hårda steg som ekar i hela trapphuset.

"Säg inte åt mig vad jag ska göra!" Fräser hon och smäller till min axel med hennes, men hon har ändå gått in i lägenheten. Jag stänger dörren och går in i köket där hon satte sig på samma barstol jag satt på förut.

"Vanessa-"

"Det du sa i går", hon avbryter mig. "var det sant?"

"Vanessa, jag sa ganska mycket i går. Vad syftar du på?" Frågar jag.

"Typ ... allt." Hon möter min blick, men tittar bort när vi håller ögonkontakt för länge. "Ångrar du det?" Frågar hon till slut och börjar pilla med hennes naglar. "Ångrar du det du lät hända min syster?" Förtydligar hon.

"Ibland-ofta ... varje dag." Jag går fram till köksbänken och lutar mig mot kaklet. "... Jag kunde inte sova ordentligt på ett helt år. Och jag kan ju bara gissa hur det var för dig om jag hade det hemskt."

"Det är orättvist."

"Vad?" Frågar jag, ser på henne.

"Det borde bara inte vara så här! Du och jag skulle inte behöva få uppleva detta." Hon suckar. "Har du någonsin velat skita i allting och bara velat åka härifrån, aldrig komma tillbaka?" Frågar hon och lyfter blicken.

"Det är typ hela meningen med denna lägenheten." Svarar jag.

Vanessa är tyst en stund, ser på mig och ser på väggarna bredvid mig. Sedan sätter hon sin armbåge på köksbänken och kupar sin hand under hennes haka.

"Vart åkte du och drack i går?" Frågar hon till slut.

"Vad menar du?"

"Jag menar att du är död. Var det ingen som såg dig? Ingen som stirrade på dig för att de precis såg en död människa? Jag menar att det är farligt för dig att synas utomhus, Emanuel. Om någon ser dig är vi döda båda två." Hon lägger händerna i knät.