One Shot

-[33]-

jag älskar dig, nessa. minns det.

Jag har skrivit hans ord på ett papper, vikt ihop det och lagt det i min bh, i den vänstra kupan - strax ovanför hjärtat ... så att hans ord är nära mitt hjärta.
Jag tycker att det är väldigt äckligt gjort av mig, jag skulle aldrig göra så till någon, jag är väldigt dålig på att minnas vad någon säger, och att skriva det som deras citat är jag ännu sämre på. Men Emanuels ord är ingraverade i min hjärna, och att sätta det på papper och behålla hans ord nära mig - det var enkelt.

Jag minns så väl hur orden gled av hans tunga, så väldigt enkelt och naturligt. Som om han sagt det flera gånger innan, som om han övat på att säga det till mig. Jag vill väll tro att han har gjort det, att han som sjuttonåring har stått framför en spegel och övat fram orden så att han ska säga det perfekt till mig.
Jag tror att jag börjar bli galen.
Klart att han inte har gjort det, han är sjutton, inte fem.

Jag tror att jag skulle göra vad som helst för att gå tillbaka till den tiden då vi var små. Då vi slapp detta. Då vi båda två var vid liv.
Jag ska egentligen inte dra den slutsatsen, för sist jag såg Emanuel var vi båda två vid liv, så han kan fortfarande leva. Det är bara det att han känns ... han känns inte levande.

Pappret vid mitt bröst känns plötsligt obekvämt. Det har suttit där hela morgonen, hela förmiddagen och eftermiddagen, men nu, nu vid kvällen känns pappret för tungt för mig. Det lägger på en extra vikt som jag inte orkar bära. En vikt som tränger sig in i min strupe och gör den tjock, gör så att jag inte kan andas.
Jag skyndar mig till badrummet, pressar mina händer mot handfatet och klämmer åt fingrarna runt porslinets kant. Jag försöker andas normalt, försöker lugna ner mina andetag, men det går inte. Så jag faller ner på golvet och lutar ryggen mot kaklets kalla yta. Jag drar in min hand under tröjan vid kragen, trevar nerför min överkropp och letar in handen i min vänstra kupa på bh-n, och jag rycker ut det vikta pappret med Emanuels ord skrivet på den.

Jag kan andas igen.

Och när jag ser att pappret ser ut på precis samma sätt som det gjorde när jag lade in den i bh-n, så känns allting lite bättre.
Men varför gör det det?
Han finns inte längre, tänker jag. Så varför blir situationen bättre när jag ser att hans ord på pappret ser likadant ut?

jag älskar dig, nessa. minns det.

Gråt. Känn någonting.
Varför kan jag inte känna helt plötsligt?

Är det nu jag dör?

Nej.

Man känner smärta när man dör.

"Åh, Gud." Suckar jag och ställer mig upp igen, rättar till min tröja och sätter upp mitt hår i en knut. Jag böjer mig över handfatet och låter vattnet rinna ut ur kranen innan jag fyller mina händer med det och tvättar mitt ansikte. Det kalla vattnet får mig att piggna till. Jag lever.

"Allt okej där inne?" Frågar Nicole från utanför badrummet. Hon måste följt efter mig när jag sprang ut ur köket förut.

"Ja." Säger jag, medveten om att allting här inne absolut inte är okej.

"Behöver du hjälp med något?"

"Nej."

"Är du säker?" Frågar hon.

"Ja! Ja, allting är okej, det är lugnt. Allting är okej." Svarar jag, plötsligt irriterad.

Jag hör henne sucka. "Okej.", säger hon. "Vi ska se på Top Gun här ute allihopa - du får gärna komma och titta med oss."