One Shot

-[11]-

Emanuel öppnar dörren och jag följer honom tätt i hälarna. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att han kunde vara människan som jag skulle känna mig tryggast med i en situation som denna, men nu gör jag det. 

Det är kolsvart utanför rummet jag suttit fastbunden i. Jag är faktiskt förvånad över hur Emanuel vet vart vi ska gå, men eftersom vi är så tysta för att ingen ska höra oss, så har jag tappat bort honom. Jag sträcker ut min hand för att känna efter om han fortfarande är framför mig, men jag känner honom inte.

"Emanuel?" Viskar jag, så tyst att det knappt borde höras.

"Ja?" Viskar han tillbaka, och jag vet inte om det är hans viskning som är så låg att han känns långt bort, eller om han faktiskt har tagit sig så långt bort som han känns.

"Var är du?"

"Är du inte bakom mig?" Jag hör ett steg en bit bort, misstänker att det är Emanuel som letar efter mig.

"Nej. Du gick för fort för att jag skulle hinna ikapp." Säger jag, med lite starkare röst, men fortfarande en viskning.

"Jaha. Stå till då, jag kommer!"

Och jag står still. Jag står still i vad som känns som evigheter. Jag lägger vikten på min högra fot, men sen tappar jag känsel i den och lägger vikten på vänstra istället. Jag andas tungt och korsar mina armar. Sen låter jag armarna hänga bredvid mig. Jag lägger mina händer på mitt huvud men orkar inte hålla de uppe, så jag lägger dem på mina höfter istället. Lägger vikten på högra foten, sen vänstra.

"Säg nånting." Denna viskningen är mycket närmare, och tydligare. Emanuel måste gått tillbaka till rummet jag var i förut.

"Ja?" Viskar jag. Sedan hör jag två steg bakom mig och jag tror att jag tappar andan när jag känner två kalla händer som slingrar sig runt min midja och håller mig stadigt.

"Hittade dig." Viskar Emanuel bredvid mitt ansikte och mitt nackhår ställer sig upp.

"Rör mig inte!" Fräser jag och puttar bort hans händer.

"Okej, men håll i min tröja! Jag vill inte tappa bort dig igen."

Jag känner en värme gå förbi mig och sedan stannar den framför mig. Jag sträcker ut mina händer som sedan träffar Emanuels rygg. Jag greppar tag om hans tröja och tar ett steg fram för att komma närmare honom.

"Så." Säger jag. När Emanuel börjar gå följer jag efter honom i exakt samma fotsteg. Vi går inte jättelänge, jag ser bara ingenting och har ingen uppfattning om var vi är. Däremot känner jag när Emanuel kliver upp på en upphöjd yta och utan att jag tvekar tar jag ett steg upp och följer efter honom. Det händer om och om igen och jag gissar att vi måste vara på trappor.

"Kom." Säger Emanuel och greppar tag om min handled bakom hans rygg. "Lita på mig nu." Han leder mig i mörkret fram tills jag känner hans bröstkorg mot min rygg.

"Vad gör du?!"

"Lita på mig!" Jag känner hans bultande hjärta slå mig mig och jag kan inte tänka på annat än hans konstruerade magmuskler som snuddar vid mig då och då.

Emanuel sträcker fram en hand som han pressar mot en vägg. Plötsligt lyser väggen upp runt hans hand och jag märker att han lagt den på en skärm, en sensor, jag vet inte. Men den skannar hans hand och sedan klickar det till framför oss. En hemlig dörr öppnas och leder in oss till en hiss. Väl inne i hissen vänder jag mig om för att se tillbaka på där vi gick förut. Trapporna är i hård glansig sten och väggarna är målade i röd färg som täcks bakom ett flertal tavlor med alla möjliga figurer och målningar på.

"Vad är det här för rum?" Frågar jag så fort dörrarna stängs. Och jag viskar inte denna gången.

"Vi är i en hiss." Svarar Emanuel och sneglar ner på mig som om jag är dum i huvudet.

"Nähä!" Jag pausar. "Men vart leder den, och vi var väll i källaren ... Jag minns ingen hiss när jag kom hit?"

"Ja, vi var i källaren, jag har bara en hemlig hiss som leder till mitt rum. Ingen annan får egentligen använda den förutom jag. Så varje gång jag ska ner till källaren använder jag hissen." Förklarar Emanuel till mig.

Precis när jag ska fråga fler frågor stannar hissen och dörrarna öppnas. Emanuel greppar tag om min arm och leder in mig till ett kontor-liknande rum. Här inne finns ett skrivbord och ett till stort bord mitt i rummet. Jag märker takhöjden och de långa gardinerna som sträcker sig från tak till golv, men innan jag hinner fortsätta skanna rummet leds jag ut ur kontoret vidare till ett sovrum. Här inne känner jag igen mig, förutom att väggarna har gått från blåa till vita och grå, golvet var heltäckningsmatta men nu är det i svart trä. Sängen var i hörnet och hade bara plats för en människa eller två barn, nu står sängen i mitten och har plats för minst fem vuxna.

"Herrejävlar." Mumlar jag och ser mig omkring.

"Bli inte för fast, vi ska härifrån." Emanuel greppar tag om mig igen och leder mig till balkongen. Han har en sele runt sig som han knäpper fast i ett rep, repet knäpper han i sin tur sedan fast i en hake på ytterväggen. Vi står på balkongen och Emanuel klättrar över staketet som hindrar oss från att falla ner. Han säkrar fötterna på golvet och sedan håller han sina händer i ett tajt grepp runt staketets metall. "Kom hit." Beordrar han och nickar mot hans höft.

Jag släpper ut ett nervöst skratt. "Nej! Får inte jag en egen sele eller något?"

"Sluta var bortskämd. Jag har en sele, om du vill härifrån så får du lita på mig och komma hit!" Säger Emanuel.

Jag vrider och vänder på mig. Funderar på om det är värt det eller inte. Jag tänker på om Max kanske dödar mig om jag säger att jag gör vad som helst istället för att dö. Jag tänker på om han har gått till källaren igen för att se om hans bror dödat mig, om han märker att vi är borta.

Och det är precis då Emanuels dörr till hans rum flyger upp och Max kliver in med pistol laddad och riktad mot mig. Jag spärrar upp mina ögon och jag tror att Emanuel ropar på mig. Jag gör allt så fort jag kan, men det känns som om jag drömmer. Jag vänder mig om i slowmotion och jag kastar mig över staketet och landar i Emanuels famn i slowmotion. Mina armar viras runt hans breda axlar och mina ben runt hans midja. Jag känner att vi landar och jag känner hur jag skakar av skräck.

"Hoppa av mig, Vanessa!" Emanuels händer är på mina höfter när han lyfter av mig. Allting runtomkring mig snurrar och jag vet inte vad som händer. Jag försöker komma ur min trans, men jag kan inte. Skott avfyras över mig och jag lägger mina händer över huvudet. Jag känner en arm runt min höft och sedan springer jag bakom Emanuel. Vi rundar hörn efter hörn och sedan är vi på uppfarten. Emanuel kastar en hjälm till mig och utan att jag ser vad jag gör sätter jag mig bakom Emanuel på hans höga motorcykel. Jag håller fast mig själv runt hans midja och när jag känner vinden flyga förbi mig och motorn låta, andas jag ut. För nu vet jag att vi har kommit undan.

Och det lustiga är att jag tog hjälp av Emanuel Hale.

Killen jag ska jaga. Killen som jagar mig.

Och i morgon ska han vara död, men det är bara jag och han som vet att han kommer att leva ändå.