One Shot

-[6]-

Det är dag två av att jobba med denna äckliga examinationen. Jag sitter i samma arbetsrum som i går, men Vanessa är inte här. Så jag har passat på med att skriva så mycket som möjligt, så att jag kan spendera mer tid åt Vanessa så fort hon kommer.

Jag virade bandage runt min arm i går kväll, men ändå lyckas blod läckas igenom- därför behåller jag min jacka på.

Dörren bakom mig öppnas och stängs.

"Emanuel, helt ärligt!" Säger Vanessa och sätter sig bredvid mig. Jag följer henne med blicken tills hon tittar tillbaka. "När ska det vara min tur att skada dig ordentligt?" Frågar hon och tittar mig från topp till tå.

"När du är bättre än mig, vilket du aldrig kommer att bli ... så aldrig." Säger jag.

"Lägg av! Du dödade mig-nästan- här om dagen, så när ska jag få min andra chans och döda dig?"

"Aldrig, sa jag ju."

"Nej!" Suckar hon. "Kolla, du ordnade en jävla 'träff' eller vad fan man kan kalla det i parken, kan inte jag ordna en träff nu? Så att jag kan döda dig?!" Frågar hon.

"Det är väll något du fixar, fråga inte mig. Hittar du en plats vi kan slåss på, så kommer jag. Och denna gången bekräftar jag din död." Säger jag.

Vanessa flyger upp ur sin stol. Hon tittar ner på mig när hon står upp, men jag möter inte hennes blick. Utan jag stirrar bara på hennes mage framför mig. Jag drar fram min hand och lyfter upp hennes tröja för att titta på bandaget hon virat runt såret jag gjorde. Men sen drar hon undan min hand, sätter sin egna under min haka och drar upp mig på egna fötter. Vi står nära varandra, med andetag tunga som bly.

"Vad håller du på med, Vanessa?" Viskar jag, lutar mig framåt så att min kropp vilar ovanför hennes. Hon tittar upp på mig och jag lutar mig närmare. Våra läppar är farligt nära och jag känner hennes andetag mot min kind, ojämna, rädda, nervösa. Jag letar min hand till hennes tröjas ände igen. Jag lyfter den och trevar in min hand mot hennes mage.

Jag älskar hur svag jag gör henne.

"Vad gör du?" Viskar hon, men hon flyttar inte på sig. Jag drar mina fingrar uppför hennes mage och lägger hela handflatan på bandaget över såret. Jag flinar.

"Gör det ont, prinsessan?"

"Jag hatar dig." Säger hon, behåller sina fötter där de varit hela tiden, hon flyttar inte en millimeter. Så jag flyttar mina händer till hennes höfter istället och jag vrider på henne, pressar henne bakåt mot mitt bröst och håller henne tätt emot min kropp. Jag lägger en hand runt hennes nacke och viskar i hennes öra.

"Du har ingen aning om hur mycket jag vill döda dig just nu."

"Jag kan gissa." Svarar hon och letar handen till min arm. Hon pressar på min underarm, sen fortsätter hon uppåt. Hon pressar på bandaget och jag rycker till.

"Gör det ont, prinsen?" Frågar hon.

"Jag hatar dig." Svarar jag och vrider tillbaka henne så att hon kan se på mig. "Men du kommer aldrig kunna övermanna mig." Säger jag och pressar upp henne mot väggen. Hon sitter på mitt lår igen, och jag försöker fokusera på annat än det för att inte göra något jag ångrar. Men sedan låser någon upp dörren utanför och jag hinner inte tänka något annat än vad jag tänker. Jag hinner inte göra något annat än det jag gör.

Så jag pressar mina läppar mot hennes och kysser henne.

Dörren öppnas och stängs lika snabbt. Han måste sett oss och ångrat sig. Det funka.