One Shot

-[40]-

Alla blickar från folk som passerade mig och Emanuel utanför lägenhetshuset var inte mina favoriter, så jag är tacksam för att vi äntligen har tagit oss med taxi till stan där andra människor ser lika flottiga ut som jag och han i finkläder.
Vi pratade med en hovmästare om bokning, bokade ett bord på en himla takvåning och nu sitter vi här, med varsitt glas framför oss och menyer i händerna.
Emanuels blick går ut över stan, och jag kan inte hjälpa att bara titta på honom medan han betraktar varje människa som ser ut som en myra nere på marken. Han ser mig stirra och ler.

"Gillar du det du ser?" Retar han.

Jag hör honom, men jag svarar inte. Jag bara flinar och tittar ner i bordet, gömmer mina röda kinder. Jag låtsas leta efter god mat i menyn framför mig, men plötsligt känner jag hans hand trevande uppför mitt ben. Han klämmer och smeker mig under bordet och jag tror att jag tappar andan, kan inte andas, kan inte andas. Jag ser upp på honom, får honom att veta att jag känner hans beröring.

"Du ser så vacker ut i natt." Säger han och fortsätter beröra mitt ben, precis under knävecket.

"Tack," säger jag. "jag önskar jag kunde säga samma sak till dig med-"

Jag avbryts av Emanuels skratt, mitt skämt fungera. "Jag bryr mig inte om vad du tycker om mig, du är mitt fokus i dag, och du ser fantastisk ut." Säger han. Hans hand har ännu inte släppt mig, inte för att jag vill att han ska dra bort den heller.
Jag kan inte sluta titta på honom, på hans ansikte, på hans ögon.

"Tack, Emanuel." Viskar jag och skjuter fram mig själv lite längre ut på stolen så att hans hand ska kunna treva högre upp. Han märker min gest och lyder det jag hade i åtanke; sakta rör han sin hand mot mitt inre lår och fortsätter hans beröring där.

Han flinar. "Jag är ledsen, Vanessa ... men jag tror att du och jag borde gå någonstans bara du och jag kan umgås. Utan alla dessa människor runtomkring." Säger han och drar bort sin hand från mitt ben.

"Jag tror också det.", Svarar jag och skjuter bak min stol för att kunna ställa mig upp. Han gör det samma och ställer sig upp med mig. Han ska just komma fram till mig med sin hand utsträckt till min arm, men han kommer till ett stopp.
Han blir likblek.
Allt blod rinner ut ur hans ansikte och han blinkar flera gånger om. "Emanuel?", Säger jag och sträcker ut mina armar efter honom, men han faller ner på marken och landar på sina knän. "Hallå? Vad händer? Är du okej?", Tusen tankar strömmar genom mitt huvud och jag faller ner framför honom. Han lägger sin hand på mitt lår och lutar sitt huvud in i min famn. Jag fångar det direkt i mina händer och lufter upp det, endast för att se en blöt fläck på hans skjorta. "Vad i hela-" stammar jag fram. Jag drar i alla hans kläder, lyfter i hans huvud och lägger det på min axel medan jag knäpper och river upp hans kavaj.

"Oj, Gud! Ring ambulans!" Ropar någon bakom mig, jag har ingen aning om vem, jag bryr mig inte så mycket heller, jag bara river upp alla hans kläder på hans överkropp och får ner honom på rygg.

"Älskling?" Säger jag och slår till honom på kinden.

"Det gör ont.", Klämmer han ur sig och greppar tag om min armbåge. "Lämna mig inte." Viskar han, tårar i hans ögonvrån.

"Älskling, vad hände?", Jag pausar, rycker upp hans skjorta och ser direkt skottet i hans mage. "Shit! Vem, vem sköt?" Frågar jag till honom, hoppas att han ska svara. Mina tårar rinner längst kinderna, jag förstår ingenting. Jag hörde inget skott.

"Jag vet inte.", Viskar Emanuel. "Kyss mig, snälla. Snälla, jag vill känna dig snabbt." Kräver han.

Utan att hesitera lutar jag mig framåt och kysser honom. Jag kysser honom som jag aldrig kysst honom innan. Jag tror till och med att jag kysser honom så som han kysste mig den dagen i arbetsrummet och han tryckte upp mig mot väggen. Jag kysser honom för alla gånger han rört mig.
Men mina tårar ökar när hans kyss blir svag.