One Shot

-[12]-

Vi står utanför ett lägenhetshus och jag väntar på att Emanuel ska slå in koden i portläsaren. Av ren instinkt står jag och tittar runtomkring oss för att försäkra mig om att ingen-Max framförallt-har följt efter oss. Jag hör ett klick från dörren och jag vrider blicken till Emanuel. Han öppnar portdörren och låter mig gå in först. Jag passerar honom och går till hissen där han sen kommer in efter mig.

Vi har inte pratat sen vi åkte ifrån Hales hus tidigare i dag. Det känns bäst så, att vara tyst och hoppas att det jag säger inte ska få honom att ändra sig. Vi har en plan om att jag ska "bekräfta" Emanuels död, och sen ska vi "begrava" honom, men jag är rädd att han ska ändra sig och att jag kommer behöva slåss mot honom igen ... För ändrar han sig är jakten igång igen, och nu när jag nästan dött två gånger känner jag att jag hellre ger upp.

"Varför får jag inte kalla dig Nessa längre?" Emanuel säger någonting igen på jättelänge, och jag tror att torrheten i halsen får mig att tappa talförmågan. Så jag ser bara på honom istället. Jag låter hissens ljud svara honom. Jag vill säga att jag inte vet, fast att jag ändå vet. Men jag vill också säga att jag hatar honom så mycket att jag inte vill berätta, eller ens prata med honom över huvud taget. Just precis när jag ska försöka säga något öppnas hissens dörrar framför oss. Jag hesiterar inte med att kliva ut och ignorera hans fråga.

"Du får ignorera mig hur mycket du vill, men du borde kanske säga något snart ... nu när du ska bo med mig så länge." Säger Emanuel och ställer sig framför en dörr, han trycker in nyckeln i nyckelhålet och sedan drar han den några varv tills ett klick ekar i trappuppgången och han drar ut nyckeln igen. "Välkommen in." Säger han och öppnar dörren för mig.

Jag blir inte ett dugg förvånad när lägenheten är fullt inredd och lika ren som om en kung bor här.

"Är det du som inrett?" Frågar jag och lutar mig mot väggen.

"Nej." Han pausar, ser på mig en stund. "Hur ska vi ... du vet, bekräfta min död?" Frågar han sen.

"Jag vet inte, Emanuel. Kan vi göra det i morgon? Jag är helt utmattad." Säger jag. Och det är sant. Min kropp har nog aldrig känts så här tung innan.

"Absolut! Sov du på soffan, den är mycket skönare än vad man tror." Emanuel går förbi mig och jag antar att han går in i hans sovrum. Jag rör mig mot soffan, men precis när jag ska sätta mig ner kastar han en kudde rakt i mitt ansikte. Den faller ner på golvet och jag följer den med blicken innan jag irriterat ser på Emanuel. Han flinar, det ser nästan ut som om han håller inne ett skratt till och med. "Sov gott." Säger han och stänger sin sovrumsdörr.

Jag orkar inget annat än att böja mig ner och lägga kudden på soffan och somna med alla mina kläder på. Så fort jag stänger mina ögon somnar jag, men när jag vaknar nästa gång känns det som att jag sovit i en kvart.

—•—

Emanuel står på andra sidan köksbänken medan jag sitter på en barstol mittemot honom. Jag ser suddigt på grund av mina trötta ögon och av någon anledning gillar Emanuel att ta vara på denna stunden.

"Har du sovit mycket i natt?" Retar han. Jag nickar, blundar. "Varför är du trött då?" Jag sväljer och försöker öppna ögonen, men ljuset i taket får mig att blunda igen. "Om du vill sova en stund innan vi fixar med min 'begravning', så får du göra det."

"Seriöst?" Frågar jag, öppnar mina ögon litegrann.

"Nej." Svarar han. "Vakna nu, jag pallar inte jobba med dig om du ska sova halva tiden."

"Men jag orkar verkligen inte." Klagar jag och lägger huvudet i mina händer.

"Tror du att jag bryr mig? Kom igen, Vanessa! Vi ska bara till parken snabbt, ta en bild och sen åka därifrån." Jag ser på honom, blinkar om och om igen och vänjer mina ögon till ljuset. Han förstår att jag vill ha mer, han vet att han måste säga det. Emanuel suckar högt. "Du kan sova när vi kommer tillbaka."

Jag flyger upp ur mitt säte och tar min mobil med mig, jag går till hallen och tar på mig mina skor.

"Bra, då åker vi!"

"Du är sjuk." Mumlar han och följer efter mig.

—•—

Vi är i parken. Emanuel står framför mig och stirrar ut över sjön, medan jag står och letar upp min fars mobilnummer på min mobil. Jag ska ringa honom bara för att berätta om Emanuels död.

"Är du säker?" Frågar jag och Emanuel vänder sig om.

"Ja, ring honom." Säger han och korsar armarna över bröstet.

Så jag trycker på knappen och jag ringer min far. Han svarar nästan direkt.

"Hallå?" Säger han.

"Pappa, jag- ehm ... Emanuel är död." Säger jag, tittar ner i marken och undviker Emanuels blick på mig.

"På riktigt? Dödade du honom?"  Viskar han och harklar sig sen. "Jag trodde- Nate sa ... men Max då?"

"Max låste in mig, men jag manipulerade Emanuel till att hjälpa mig ut. Emanuel och jag rymde tillsammans och åkte till parken, jag dödade honom här." Förklarar-ljuger-jag.

"Oj! Det är jättebra nyheter, älskling! Bra jobbat, kan du bekräfta? Eller du kanske-"

"Ja, jag kan skicka bild." Jag stänger av min mikrofon och börjar signalera till Emanuel att han ska hoppa i vattnet. Jag märker på honom hur han absolut inte vill hoppa i sjön, han rullar nämligen bak sina ögon och suckar djupt. Precis när jag tänker klaga på honom hoppar han i sjön och simmar en bit bort och ger mig en tumme upp för att ta bild. När Emanuel flyter med ansiktet neråt tar jag bild på honom och sätter på min mikrofon igen. "Har du fått den?" Frågar jag min pappa precis efter jag skickat iväg bilden.

"Ja. Jösses." Mumlar han. "Tar du in honom på grundvatten så att han kan begravas. Detta måste meddelas till fler än dig och mig."  Jag sätter telefonen mot mitt öra och drar min uppmärksamhet mot Emanuel som simmar tillbaka till grundvattnet.

"Ja, ja! Det gör jag." Emanuel kliver ur vattnet och hans tröja är som klistrad mot hans kropp. Hans muskler och hans konstruktion syns tydligt genom det blöta tyget och jag får blinka hårt för att titta bort.

"Bra jobbat, älskling! Du kommer hem när du känner för det, ta det lugnt nu, du förtjänar det." Sedan lägger jag på samtalet och trycker ner min mobil i bakfickan.

"Här!" Jag kastar handduken till honom. Emanuel tar emot den och virar tyget runt hans nacke.

"Tack!" Han kommer fram till mig och gör det jag minst anar. Han skakar hans huvud fram och tillbaka och stänker det kalla vattnet på mig. Jag springer därifrån och skrattar när jag ser hur nöjd han är. "Du hade rätt om hur kallt vattnet var!" Ropar han och går till motorcykeln han parkerade vid cykelbanan. Jag springer ikapp honom och sätter mig på sätet bakom honom, håller tillräckligt med avstånd mellan oss så att jag inte ska bli blöt, men det funkar inte ... jag blir blöt ändå.

Hela vägen tillbaka till Emanuels lägenhet blir jag påmind om hur trött jag är. Mitt huvud lutar sig mot hans rygg och min kropp är som livlös bakom honom. I svängar åker jag nästan av, men jag räddar mig själv och virar mina armar hårt runt Emanuels midja. Varje gång mina händer möter hans kropp känner jag hur han spänns bakom hans kläder och hur han tar färre andetag. Jag blir nästan förvånad över vad min beröring gör med honom, men sen minns jag kyssen, och hans händer så säkra på min kropp, hur han bar upp mig i hans famn-sluta Vanessa!

Jag måste prata med Nicole.