One Shot

-[36]-

Emanuel:
Tolv år sedan

Jag springer uppför trapporna hemma hos Vanessa och skyndar mig upp innan henne. Jag ska vara där uppe först, det ska jag bara vara.

"Du kommer förlora!" Hånar jag henne medan jag springer.

"Det är orättvist," flåsar hon bakom mig. "Du är mycket snabbare än mig." Säger hon.

Jag vet.

Jag stannar hastigt med fötterna på översta trappsteget, ska just vända mig om för att vänta på henne ... men då springer hon förbi mig i en väldans fart och skrattar när hon passerar.

"Du gick på det!" Skrattar hon och fortsätter in i en korridor, korridoren på väg till hennes rum.

"Du fuska!" Ropar jag och springer efter henne.

"Emanuel!", Ropar en mörk röst nerifrån trappan. Jag stannar i mitt springande och vänder på huvudet, tittar nerför trappan och ser min pappa stå där. "Har du Vanessa med dig?" Frågar han.

"Hon är här." Säger jag och drar i hennes arm så att hon ska stå bredvid mig.

"Hej, Mr. Hale." Säger hon och ler vänligt. Jag tycker om hennes leende.

"Hej, Vanessa," min pappa ler tillbaka. Han har alltid tyckt om Vanessa, ibland har jag trott att han ska stjäla henne ifrån mig. "Vet du var din pappa är?" Frågar han.

"Jag tror han är i hans kontor med Nathaniel, eller i köket med mamma. Jag vet inte." Svarar Vanessa bredvid mig. Jag har fortfarande min hand på hennes arm, och jag vill inte släppa. Hon har inte bett mig att släppa heller.

"Nate och din far verkar ha en bra relation, visst?" Frågar pappa.

Vanessa svarar inte, hon bara pressar ihop sina läppar till ett streck och rynkar på pannan.

"Okej, jag går. Jag hämtar dig när jag är klar." Säger han och går iväg.

Jag vänder mig mot Vanessa igen, släpper inte hennes arm. Hennes stora ögon stirrar på mina och jag stirrar tillbaka. Hon har fina ögon. Min mage gör kullerbyttor inom mig och vad är det som händer egentligen? Varför släpper jag inte hennes arm?

"Din pappa skrämmer mig.", Säger hon. Jag släpper hennes arm och går förbi henne, går mot hennes rum. "Han tittar på mig så konstigt." Förklarar hon.

"Vem bryr sig? Kom nu. Ska vi tävla till ditt rum, eller inte, din snigel?"

—•—

Någon rusar i trappan, skyndar sig upp och stegen är inte ensamma. Det kommer flera steg, en efter en.

"Emanuel!", ropar någon. "Emanuel, kom! Vi ska åka!" Min pappa.

"Vanessa, stanna där du är!" Ropar en annan röst till tjejen bredvid mig. Jag tror det är hennes pappa som ropar på henne också.

Plötsligt flyger dörren öppen och min pappa tränger sig in, tar sig fram till mig och sträcker ut sin arm efter mig. Jag snabbar mig bakåt och undviker hans arm, går till Vanessa vid hennes byrå istället. En till figur tränger sig in i rummet, denna skyndar sig fram till min pappa och knuffar till honom.