One Shot

-[2]-

Det är första dagen tillbaka i skolan och jag har ännu inte sett Emanuel Hale någonstans. Det är fullt med folk överallt och i denna stora skolan är det svårt att hitta en kille som flyter in som en i mängden hur enkelt som helst. Jag-däremot- står bredvid min extremt populära tjejkompis, som just råkar vara min kusin, och drar till oss all uppmärksamhet som man någonsin kan få.

"Ånej!" Suckar Nicole och drar mig åt sidan. "Täck mig." Säger hon och nästan trycker sin kropp mot min.

"Vad gör du?" Frågar jag och täcker henne så gott jag kan.

"Thomas." Säger hon och stirrar ner i golvet, fortfarande gömd bakom mig.

"Thomas, som i matteläraren?" Frågar jag och vrider på mig för att se på henne.

"Ja! Nu...shhh, jag vill inte dra hit mycket uppmärksamhet!" Säger Nicole och sträcker på sig så fort hon avslutat meningen. Thomas har gått förbi.

"Varför gömmer du dig för honom?" Frågar jag och öppnar mitt skåp.

"Äh...det kan ha varit så att jag råkade fylle-skriva till honom här om dagen. Men det kan vi prata om sen...vad fanta har hänt med Hale?" Säger hon och nickar till en punkt över min axel. Jag lutar mig mot skåpen och ser in bland folkmassan, noterar Emanuel långt bort i korridoren.

"Jävlar." Säger jag och studerar honom, flämtar till över slaget på min axel. "Aj! Vad vill du?!" Fräser jag till Nicole som har sin knytnäve spänd efter slaget.

"Svär inte! Det är inte bra." Säger hon och tar bort sin hand från min axel. Jag bara rullar bak mina ögon innan jag tittar tillbaka på Emanuel. Hans knogar är totalt sönderslagna och såret på hans käkben får mig att vilja fnissa åt honom.

"Han måste tagit stryk." Säger jag och behåller blicken på honom tills han försvinner runt ett hörn.

"Eller inte. Kolla på din pojkvän där borta."

Jag vrider på blicken och ser Sebastian luta sig mot sina lagkamrater på väg in i korridoren. Jag känner genast en skarp smärta i bröstet men påminner mig själv om situationen med Sebbe, att jag inte borde känna så här, inte efter vad han gjorde.

"Han är inte min pojkvän." Säger jag och tittar på Nicole och mitt skåp istället.

"Ska du inte ens hjälpa honom? Vannie, han ser nästan död ut. Kolla hans öga, och hans...åh fy! Kolla handen!" Säger Nicole och studerar Sebastian.

"Om du bryr dig så mycket kanske du kan hjälpa honom. Jag orkar inte bry mig om honom längre."

"Nej, absolut inte! Förlåt! Vannie, jag skulle aldrig hjälpa honom efter att han slafsat tryne med en annan tjej så där. Vi gillar inte honom längre, kom!" Säger Nicole och drar i mig. Hon leder in mig till vårt klassrum där vi tar våra vanliga platser och väntar på att läraren ska komma in. Flera elever fyller rummet och vissa kommer fram och pratar med oss, med Nicole. Men det kommer aldrig en lärare. Just när klockan ska slå tio över nio kliver vår svenskalärare in genom dörren och lägger sina saker på katedern. En djup suck fyller rummet från varje elev och vår lärare skrattar.

"Ja, kul att se er igen också!" Säger han och ställer sig i mitten av rummet. "Jag vill bara be om ursäkt för att jag är sen så där första lektionen på nya terminen, men jag har min anledning. Faktum är att anledning ska sägas i högtalarna vilken sekund som helst. Dock behöver bara en utav er lyssna." Säger han och jag tror att vi får ögonkontakt när han säger det, men jag kan också inbilla mig. Och sedan plingar det i högtalarna och en ljus röst börjar prata.