One Shot

-[7]-

Vi är på väg nånstans. Antingen sjukhuset eller sjön. Jag vet bara att det inte spelar någon roll om vart vi stannar, för jag kommer dödas ändå.

Jag råkade få en skymt av mig själv i backspegeln ovanför instrumentbrädan förut. Och synen av mig själv gjorde hela situationen värre.

Jag ser förfärlig ut.

Mitt hår är rufsigt, mitt ansikte blekt, mina mungipor har droppar av blod som jag hostat upp och mina läppar har spruckit upp. Jag känner hur min kropp sakta slutar fungera. Hur blodet pumpas ut snabbare i mina ådror och till hjälp åker all blod ur mitt ansikte och gör mig lika blek som ett spöke.

Vanessa däremot, ser inte så vacker ut hon heller. Hon sitter bredvid mig, med huvudet lutat mot glaset med stängda ögon, lika blekt ansikte och spruckna läppar. Precis som jag.

"Peta till henne." Säger Nicole. Hon har vridit på sig i passagerarsätet, så att hon kan se bak på mig ... och Vanessa såklart.

"Jag?" Min röst är väldigt raspig och svag. Jag harklar till mig. "Jag?" Frågar jag igen, med stabilare röst denna gången.

"Ja, du! Peta till henne!" Ber hon och flyttar ögonen till Vanessas kropp.

"Asså förlåt mig, men varför kan ni inte bara ge upp. Jag har dödat henne typ två gånger redan-kolla på henne! Hon överlever inte detta! Låt mig vinna-"

"PETA BARA TILL HENNE!"

Mina ögon spärras upp åt Nicoles oväntade bestämdhet. "Okej." Säger jag och sträcker upp mina händer i luften som om jag skulle kapitulera. Sedan sträcker jag ut min högra hand för att peta till Vanessa.

Hon har en handduk på hennes mage, och den är röd. Men jag tror inte att den var det när hon fick den.

Jag trycker till på hennes axel. "Nessa?" Viskar jag.

"Kalla henne inte det." Snäser Nicole. Jag ignorerar henne och petar på Vanessas axel igen.

"Nej. Hon är död." Säger jag och rätar på mig. Plötsligt tvärstannar bilen och jag grymtar högt över smärtan i magen. "Vad fan?!" Fräser jag.

"Framme." Nicole går ut ur bilen och tjejen som körde bilen vänder sig om, skannar mig. Jag har glömt vad hon heter. Men hon har pärlor i håret. Nicole öppnar Vanessas dörr och knäpper loss henne, sedan kämpar hon med att väcka henne, lyfta henne. Allt.

"Du", Pärlor i håret i förarsätet smäller till mig på kinden och får min uppmärksamhet. "du ska sitta kvar här i bilen medan vi går in och lämnar Vanessa. Vi vet att det är hon som måste döda dig, därför ska vi bara se till att hon vaknar till, får lite dropp i armen och så vidare. Så fort hon kan gå på egen hand lämnar vi över dig till henne, förstår du? Och det kommer vara barnlås på bilen, du kan alltså inte öppna några dörrar eller fönster ... Så vida du inte gör det utifrån, men det kan du inte. Gå inte någonstans!" Pärlor i håret kliver ur bilen och hjälper Nicole med att få ut Vanessa.

Vid detta tillfället förstår jag verkligen inte varför de fortfarande försöker. Och de stänger dörrarna och Pärlor låser bilen.

Om jag hade mått lite bättre hade jag stoppat dem, käftat emot. Men jag orkar verkligen inte.

Jag rycker i dörren. Barnlås.

Jag kommer dö här inne.

—•—

Mina ögon stängs och öppnas. Om och om igen. Jag ser suddigt och jag kan känna hur luften börjar ta slut här inne. Mina läppar känns som sten och synen av mig själv i backspegeln igen gör mig sjuk.

Bilen är parkerad på baksidan av sjukhuset och det finns inte många bilar här. Det finns ingen som kan se mig och hjälpa mig, ingen som kan höra mig och hjälpa mig.

Ingen kan hjälpa mig. Och jag har aldrig velat ha hjälp så mycket som jag vill ha det just nu.

Men sedan tror jag att jag ser min bror. Jag vill skylla på mina suddiga ögon, att jag ser i syne eller inte ser tillräckligt bra för att veta att det är han. Men detta är verkligen min bror. Det måste vara honom.

Han ser precis ut som jag-om man räknar bort mitt bleka ansikte, mina spruckna läppar, kniven i min mage-skit samma. Jag vet att det är min bror.

Så jag rycker i handtaget på dörren. All min kraft går åt till att rycka om och om igen och jag vet inte ens om han hör mig. Så jag bankar på glaset. Jag viskar hans namn med den rösten jag har kvar, fortsätter slå på glaset, drar i handtaget. Hans blick åker hitåt. Jag slår hårdare och rycker snabbare, jag skriker hans namn men ångrar mig när det känns som om halsen kommer att spricka.

Jag svär att vi får ögonkontakt.

Min bror springer mot mig. Det är barnlås på bilen, han kan öppna utifrån, men jag kan inte öppna inifrån. Jag slår och jag slår. Sedan kommer han fram till rutan och tittar på mig genom glaset.

"Men öppna då!" Skriker jag.

"Förlåt!" Dörren öppnas och han stirrar på min mage. "Fan har du gjort?"

"Inte jag. Vi måste bort härifrån, nu."

"Jaha, okej. Jag ska inte ta in dig på sjukhuset, eller?"

"Nej!" Fräser jag och ställer mig på egna ben utanför dörren. Jag lägger armen om min brors axel och sedan hjälper han mig till hans egna bil, parkerad på andra sidan vägen. "Max, varför är du här?" Frågar jag när han fått in mig i hans bil.

"För att rädda dig från skit som detta." Han stänger min dörr och går runt bilen, sätter sig bakom ratten och börjar köra iväg.

"Nej, på riktigt nu." Han har varit borta i fyra veckor. Han sa att han skulle iväg på jobbresa, men då skulle han inte kommit tillbaka nu. Inte än i alla fall.

"Emanuel, måste vi ta detta nu när du håller på att dö bredvid mig? Det är skönt att se dig igen, men inte så här. Låt mig bara ta dig till mamma, så kan hon hjälpa dig." Säger Max.

"Lova att du snackar med mig sen." Säger jag.

Han slänger en blick på mig. "Du ser hemsk ut."

"Lova!"

"Jag lovar att du ser hemsk ut."

Sju ord, så fel, så skärande. "Max! Du får inte- du ... Kan du lova mig att du snackar med mig sen?"

"Du vet hur det är." Säger han, lågt, tittar ut genom fönstret och försvinner i minnen.

"Ja! Det gör jag! Men vi är väll ändå bröder, vi ska väll hålla ihop? Eller? Tänker du lämna mig igen. 'Här lillebrorsan, nu ger jag dig allt ansvar, varsågod, ses om fyrtio år när jag är död'." Säger jag och försöker härma hans röst.

"Jag ska väll inte dö om fyrtio år? Det är väldigt tidigt för en ung och frisk kille som jag-"

"Max!" Fräser jag, avbryter honom. "Kan du bara lova mig att du snackar med mig sen?"

"Det är ganska gulligt hur lugn du blir när du är med mig."

"Jag kommer döda dig!" Fräser jag.

"Inte om du dör först."

Sedan tror jag att jag ger upp. Jag är tyst under en lång stund, lutar huvudet mot fönstret. Tänker på om Vanessa har vaknat. Jag undrar om hon mår bra. Sedan tror jag att jag somnar.

Och jag hoppas att jag ska vakna igen.