One Shot

-[39]-

Det tar inte lång tid innan jag hittar Emanuel sittandes i köket med ett glas i handen. Han lämnade sovrummet för inte alls längesen, och nu sitter han i köket. En del av mig undrar varför han inte kom tillbaka till mig, men en annan del av mig säger att han antagligen bara stannade där för att dricka upp det han har i glaset. Vilket han definitivt gjorde, för nu ställer han sig upp, sätter ner glaset i diskon och går sedan mot mig.
Han ser mig först när han står någon meter ifrån mig, han behöll sin blick i golvet enda tills nu.

"Hej", säger han och ler svagt. "Har det hänt något? Är allt okej?" Plötsligt blir han orolig i blicken, och han drar mig närmare han själv.

Jag skrattar svagt. "Allt är okej, jag ville bara se var du tog vägen."

"Jaha.", En lättnad sköljer över honom. "Okej, bra." Säger han och drar in mig till en kram.

Han är ovanligt behövande för tillgivenhet i dag.

"Vi borde gå ut." Viskar jag mot hans nacke.

"Vi borde göra många saker.", svarar han, men så fort jag ser på honom med sänkta ögonbryn, en blick som säger att det var inte det jag menade, fortsätter han prata. "Okej, vi kan gå ut.", Säger han, drar sin hand över min rygg lite hursomhelst innan han kysser mig. "Bär du din finaste klänning då?" Viskar han mot mina läppar och biter sig fast i min underläpp.

"Den är hemma." Viskar jag tillbaka och drar undan så att hans bett på min läpp lossnar.

Han svor mellan tänderna. "Jag kan köpa en till dig? Gör dig i ordning å' vad fan du behöver, så köper jag en klänning så länge. Låter det bra?" Frågar han, hans ögon gnistrande av längtan.

Jag skrattar åt honom. "Ska vi gå ut nu? Det låter jättebra, men ska vi gå ut nu?"

"Ja. Jag lovar, jag ska skynda mig." Det är det sista han säger innan han släpper mig och går till hallen, tar sina nycklar och skor och försvinner ut ur lägenheten.

Jaha.

—•—

Jag har sminkat mig och fixat mitt hår, nu väntar jag bara på klänningen. Emanuel smsade mig faktiskt precis och skrev att han snart är hemma, så jag antar att han borde kliva in genom dörren så snart som möjligt.
Jag passar på att fixa till hans säng, bäddar fint och städar upp efter oss båda två. Mitt hår är i lockar, som jag suttit fast med klämmor lite här och var för att de inte ska bli slöa redan innan vi åkt iväg. Jag behåller dock mitt ansikte ganska neutralt, personligen har jag mycket bakgrund med att kunna sminka mig; med tanke på alla gånger jag behövt ändra utseende till uppdrag, men i dag kände jag att det inte var nödvändigt att sätta på något mer än mascara och läppglans. När jag däremot passerar badrummet går jag in där igen och sminkar mig med det som ändå håller mitt ansikte så som det ser ut nu.

"Hej, hej!" Ropar Emanuel ifrån hallen, och jag rusar mot hans håll.

"Hej!", säger jag, med en exalterad röst som egentligen hade kunnat irritera mig om någon sa hej på det viset till mig. "Vad blev det för klänning?" Frågar jag och stannar framför Emanuel.
Men han är tyst.
Hans blick är på mig, han måste hört mig.
Men han säger ingenting.
Han bara stirrar.

"Wow.", säger han efter en stund. "Du ser overkligt bra ut, Vanessa."

Jag känner mina kinder brinna. "Äsch, tyst med dig. Vad blev det för klänning?" Upprepar jag och sträcker ut min hand efter påsen, men då drar han den bakom ryggen, och jag faller rakt in i honom.