One Shot

-[13]-

Det är dagen då Emanuel Hale ska begravas.

Jag har skickat ut anonyma posters och meddelanden till nästan alla jag känner, och jag har skrivit all information om när Emanuel ska få sitt avslut, när han ska begravas, orsaken till hans död. Men jag har utelämnat mitt egna namn. För orsaken på hans död är: oklar.

"Den här, då?" Frågar Emanuel och pekar på en kista. Den är svart, blank, nästan tillräckligt blank för att man ska kunna spegla sig i den. Kistan har ett bra pris och är i bra storlek. Tydligen får man en bukett blommor på köpet om man köper den också. Den är perfekt för en kille som Emanuel. En kille med stort ego.

"Den blir jättebra." Säger jag och tittar vidare på andra kistor. Jag har inte kunnat sluta tänka på Emanuel, eller Nicole. Jag tänker på mitt gräl med Nicole när vi var i sjukhuset, att hon bad mig att ge upp, men jag fortsatte ändå, och jag tänker på Emanuel, på hela honom. Och jag äcklar nästan mig själv över tankarna jag har där han är huvudkaraktären i händelserna.

Emanuel kommer fram till mig, han greppar tag om min arm och vrider mig mot honom. Jag ser hans spända käke och hans smala ögon, men han ser förbi mig.

"Varför får jag känslan av att du ljuger? Du gillar inte detta, eller hur?" Viskar han, men ser fortfarande inte på mig.

"Släpp mig!" Fräser jag och rycker i min arm. Då, helt plötsligt ser han i mina ögon.

"Vanessa" Viskar han. "Berätta för mig om någonting känns eller är-"

"Då ska vi se!" En man-lång och vithårig, rynkor i ansiktet och stor näsa avbryter Emanuel, som släpper mig så fort den raspiga rösten bakom oss dyker upp. "Har ni hittat någon kista- Oj! Är inte ni lite för unga för en kista?" Frågar den gamla mannen och tittar på oss från topp till tå.

"Jo, sir! Kistan är inte till oss, den är till vår moster." Ljuger Emanuel och ler ansträngande till mannen.

"Okej, jag förstår. Har ni era ögon på någon speciell kista? Själv tycker jag att denna är väldigt vacker ... skulle passa bra till en dam, eller vad säger ni?" Mannen lägger en hand på en ljusbrun, matt kista. Men det är inte den vi vill ha. Så jag går fram till den svarta, glansiga kistan vi tittade på förut, och jag lägger min hand på den.

"Ja, den är väldigt vacker ... men du måste förstå att vår moster är väldigt arrogant och självupptagen ganska ofta-hela tiden-så hon behöver en mer glansig kista, tror jag. Dessutom är hon väldigt- ja, hur ska jag säga detta utan att låta elak- kall, och hårdhänt, lite svart i skälen så, du vet. Därför tänker jag att denna", jag slår på kistan bredvid mig. "svarta och kalla kista passar lite bättre till en kvinna som vår moster. Eller vad säger ni?" Mannen framför mig är helt i chock. Han förstår nog inte hur jag kan prata så här om min moster, det han inte vet är att jag faktiskt pratar om killen bredvid honom ... och inte någon som skulle kunna vara i mannens ålder.

Emanuel stirrar på mig, och om blickar kunde döda skulle jag legat livlös på marken just nu. Jag ser hur mycket han avskyr mig efter det jag precis sa, men jag bryr mig inte.

"Jag håller med dig! Kistan blir nog jättebra för vår moster." Säger han och släpper inte blicken från mitt ansikte.

"Okej!" Mannen andas ut. "Hur ska ni betala? Har ni-"

"Lägg in det i kassan, vi ska bara snacka ihop oss lite, vi kommer snart." Svarar Emanuel och väntar på att mannen ska lämna oss ifred. Vilket han till slut gör. Och när det bara är jag och Emanuel kvar i rummet kommer han fram till mig och pressar upp mig mot väggen. "Du borde anpassa dig för hur du pratar om mig, Nessa!" Säger han med ansiktet så nära mitt.

"Kalla mig inte det." Viskar jag och tittar ner i golvet. Emanuel greppar tag om min käklinje och vinklar upp mitt huvud så att jag ska kunna se på honom.

"Jag kallar dig för vad fan jag vill! Och om jag nu är så arrogant och självupptagen som du säger att jag är så hade jag lämnat dig här, men nu gör jag inte det!" Fräser han och flyttar hans hand från min nacke till min hand. Han drar i mig och jag snubblar efter honom. Vi går till kassan och han betalar, ber om att få kistan körd till kyrkan, lämnar butiken och går till motorcykeln, sen åker vi tillbaka till lägenheten och jag går raka vägen till badrummet för att göra mig i ordning.

—•—

Människa efter människa sätter sig på de få lediga platserna kvar på bänkarna. Folk gråter och snyter sig i näsdukar, andra kramar bekanta och skakar i någon annans beröring. Sen finns det de jobbiga jävlarna längst bak i kyrkan, klädda i svart, bär solglasögon lika stora som deras framtid, sitter som om de äger stället och har peruker på huvudena för att dölja sina riktiga identiteter. Jag instämmer med att jag är en utav de jobbiga jävlarna med peruk och stora solglasögon.

Emanuel ligger i den öppna kistan längts fram på altaret, i den glansiga svarta kistan, med en vacker gratis bukett på. Prästen har just sagt några ord om Emanuel, "den unga, oskyldiga pojken som dog alldeles för tidigt för att vara sant" och nu får alla möjligheten till att gå fram till kistan och säga hej då en sista gång till den "döda" killen vi alla en gång kände.

Jag skannar varje människa som går fram. Jag ser många ifrån skolan, men när jag ser Sebastian gå fram och lägga en ros i Emanuels kista råkar jag fnissa till. Jag lägger en hand för munnen och börjar snyfta istället, så att ingen runtomkring mig ska tro att jag faktiskt skrattade.

Nicole är här, men hon gick aldrig fram till kistan. Jag såg hur hon istället satt och letade efter någon, mig ... precis som jag satt och letade efter henne. Max och Emanuels föräldrar är inte här. Vilket förvånar mig lite, för resten utav deras maffia är här. Jag tror det i alla fall. Det sitter nämligen ett gäng män, alla klädda i likadana kostymer och solbrillor, längst bak i kyrkan. Om inte de tillhör maffian vet jag inte vilka som gör.

Det är bara jag kvar. Jag ställer mig upp och sträcker på hela kroppen. Sakta går jag fram till kistan och sätter en näsduk under mitt öga.

"Han var en sån vacker pojke..." Låtsas-gråter jag och skrattar. "Upp med dig, idiot!" Säger jag sen och knackar på kistan. Emanuel svarar mig inte. "Hallå!" Snäser jag och han rycker till, han nästan flyger upp ur liggande position. "Somnade du?!"

Han nickar. "Jag visste inte att en kista kunde vara så skön." Han gnuggar sitt öga och sätter sig upp. "Lite hjälp?" Frågar han och sträcker ut sin hand. Jag tar tag om den och hjälper honom ur kistan.

"Här." Jag räcker honom hans pistol, och sen går vi ut ur kyrkan och sätter oss på en bänk en bit bort. Jag drar av mig min peruk, lägger den i min väska tillsammans med solglasögonen och näsduken jag fick när jag kom hit. "Tror du på spöken?" Frågar jag och sneglar på Emanuel som sitter bredvid mig.

"Nej." Svarar han och smalnar ner hans ögon. "Gör du?" Frågar han.

"Jag vet inte. Det vore ju skumt att säga nej nu när du sitter bredvid mig."

"Tyst med dig."

"Jag säger det bara!" Säger jag och sträcker oskyldigt upp mina händer i luften.

"Jag är inget spöke." Emanuel ser på mig.

"Säger du det för att övertala mig ... eller dig?"

"Åh herregud."