One Shot

-[14]-

Emanuel kör mig till skolan i dag. Jag försökte få honom att inte göra det eftersom han kan bli sedd, och han är förklarad som död, och om någon ser honom är vi i princip körda. Men Emanuel var fast bestämd med att köra mig ändå, så jag gav upp.

"Kör försiktigt." Säger jag efter jag klivit av hans motorcykel. "Asså inte för att jag bryr mig eller något, men-"

"Bara gå, Vanessa." Han avbryter mig och jag döljer att jag blev generad och tittar ner i marken.

"Ja, okej ... kör försiktigt- jag menar, ehm- Hej då!"

Åh Gud vad pinsamt. Jag vänder mig om och går därifrån med Emanuels blick i nacken. Gjorde han mig nervös? Aldrig i livet. Om han frågar när jag ser honom nästa gång så skyller jag på tanten som gick bakom honom, hon såg faktiskt lite konstigt på mig.

Skit samma. Jag öppnar dörrarna till skolan och går in i korridor efter korridor. Allting ser precis likadant ut, det är samma färger, samma väggar, samma människor, men ingen Emanuel. Vissa viskar när jag går förbi, andra ser på mig med stora och sorgsna ögon, men det är bara en som vågar komma fram.

"Hej, snygging!" Sebastian lägger en arm runt mina axlar och går bredvid mig.

"Rör mig inte." Jag puttar av hans arm från mig och fortsätter gå. Han hamnar bakom mig när folkmassan blir större och jag hör hur han säger mitt namn. Plötsligt är han framför mig och stoppar mig från att fortsätta gå.

"Varför är du här?" Viskar han och ser ner på mig.

"Varför inte?"

"...Vanessa, din pojkvän dog i går? Alla snackar om det- hör du inte?" Sebastian ser över mitt huvud och tittar på alla som ser på oss.

"Han är-var ... han var inte min pojkvän." Mumlar jag.

"Jag tror inte att jag någonsin kommer förstå er relation. En dag hånglar ni i arbetsrummet, en annan flörtar ni galet med varandra, sen dyker ni inte upp i skolan på några dagar, han är här, men inte du. Sen dör han och du är inte ens ledsen? Jag fattar inte!" Suckar han och böjer på huvudet för att komma närmare mig. "Vad döljer du?" Viskar han.

"Jag döljer ingenting!" Ryter jag och puttar bort honom ifrån mig, rädd att han kanske förstår mig till slut. "Förresten, hur vet du vad vi gjorde i arbetsrummet?" Frågar jag.

"Jag såg er. Jag skulle fråga om ni hade svarat på andra frågan på examinationen, men då slafsar ni tryne rakt framför ansiktet på mig när jag öppnar dörren istället."

"Jag trodde det var en lärare." Viskar jag och tittar ner i marken.

"Ja! Jag önskar att jag var en lärare och inte ditt jävla ex." Sebastian lyfter mitt huvud. "Vet du vad det värsta med att se er två kyssas var?" Frågar han, men jag är tyst. "Det var att se dig kyssa honom som om du faktiskt älskade det. Du har inte ens kysst mig så!" Han puttar till mig och jag snubblar bakåt.

Jag hatar Sebastian för vad han gjorde mot mig, men jag kan inte låta bli att få skuldkänslor när han faktiskt säger att kyssen sårade honom. Jag menar, jag visste vad jag gjorde och Sebastian var det sista på min hjärna när Emanuel kysste mig, men nu när han säger så här framför mig börjar jag undra om jag gjorde rätt ... kände rätt.

"Sebastian-"

"Nej, tyst! Jag vill inte höra. Du är så jävla falsk, Vanessa! Ingen vill lyssna på dig. Först gör du slut med mig och säger att jag var otrogen.",

"Du var det!" Fräser jag.

"Sen flörtar du med snubben som nästan slår ihjäl mig. Du säger att det inte är något mellan er, men sen hånglar du upp honom så att jag får se också, du fortsätter neka det. Du dyker inte upp i skolan på några dagar, du dyker inte upp på hans begravning, men dagen efter gör du det?" Han pausar, ser hur han krossar mitt hjärta. "Tycker du inte att det är lite konstigt? Va? Vanessa, du- du är en sån äcklig liten människa som tror att allting du gör inte ska göra skada, men sanningen är den att det är det enda du gör!" Han pratar så pass högt att hela skolan måste hört vid detta tillfället.