One Shot

-[32]-

Tolv år sedan:

"Men mamma sa det." Protesterar min syster.

"Vi skyndar oss, jag lovar! Bara ett varv?" Säger jag och ler till henne och Emanuel.
Min syster funderar en stund, tänker antagligen på om hon borde lyssna på mamma eller om hon vill fortsätta leka med oss. Hon är väldigt duktig på att ge sig, till slut kommer hon vilja fortsätta vara med mig och Emanuel. Hoppas jag.

"Lova mig det." Säger hon, pillar med fingertopparna och sparkar i gruset på vår uppfart med foten.

"Vi lovar!" Säger jag och Emanuel i kör. Emanuel tar till och med min syster i armen och skyndar på henne till trappan där hon ska räkna.
Jag står kvar på stället, känner energin inom mig växa sig stor i väntan på att få springa i väg. Jag tycker om att jaga, det är nog också därför jag tycker om Emanuel så mycket också - han gillar samma saker som jag. Mamma tror att jag gillar honom för att han har ett jättevackert leende ... och fina ögon och glansigt hår och gullig näsa och långa ögonfransar och-

"Spring!" Skriker han och hoppar ner från trappstegen, tre trappor upp och "wow", tänker jag, för så högt upp på trapporna hade jag aldrig vågat hoppa från.
Han skyndar sig förbi mig och springer så snabbt att jag inte hinner ifatt honom.

"Vänta!", skriker jag. "Vänta, Emanuel, jag hinner inte med dig!"

Han kastar en blick på mig - springer fortfarande, men saktar ner när jag är så långt efter honom.

"Spring snabbare!" Ropar han och stannar helt och hållet.

"Jag kan inte!"

"Jodå!", insisterar han. "Kom, jag springer med dig." Säger han när jag precis kommit fram till honom.

"Nej, kan vi inte gå? Hon måste ändå räkna till tjugoelva innan hon går." Suckar jag.

"Tjugoelva är inget nummer - tjugoett, säger man."

Jag rätar på mig, ser på honom med rynkad panna. "Gör man?" Ifrågasätter jag och sätter handen på pannan. Emanuel bara skrattar, tar min hand och är just på väg att springa igen, men min syster stoppar honom.

"Bu!" Skrattar hon och gör så att jag hoppar till av skräck. Jag vänder mig hastigt om.

"Din lilla skit!" Skrattar jag och sträcker ut händerna efter henne, men hon springer ifrån mig och jag får en sådan energikick i hela kroppen att jag börjar springa efter henne. Jagar henne. Emanuel följer efter mig, jag känner hans steg och andetag så väldigt nära min rygg. Jag hoppas han jagar med mig.
Min systers garv fortsätter även när vi jagar henne, och när hon försvinner runt ett hörn stannar jag - är alldeles för utmattad för att fortsätta springa.

"Smart." Viskar Emanuel och ställer sig bredvid mig, lutar kroppen mot väggen. "Vi stannar här tills hon sprungit ett helt varv och så tar vi henne på överraskning.", Förklarar han och ställer sig framför mig, placerar sina händer bredvid min kropp på väggen och kikar ut framför hörnet. Plötsligt känns något märkligt i min mage när han är mig så här nära, och jag stirrar ner i marken för att dölja att jag ler. "Vanessa?" Viskar han och jag tvingar mig själv att titta upp igen.

"Ja?"

"... Jag gillar dig." Säger han. Och innan jag hinner reagera har han lagt varsin hand på vardera kind på mitt ansikte och tryckt sina läppar mot mina. Ger han mig en puss?
Mina armar hänger tungt vid mina sidor när hans läppar är som klistrade på mig. Jag vet inte vad som händer, och varför känns min mage så konstigt. Blundar jag? Varför blundar jag?
Plötsligt pressar jag mina händer mot hans bröstkorg och puttar bort honom.