One Shot

-[21]-

Jag drar Vanessa närmare mig själv, fäster henne mot min kropp med mina händer på hennes midja. Trots detta ser jag oron i hennes ögon, fortfarande rädd över vad som kommer att hända.

"Litar du på mig?" Frågar jag och drar undan henne bara något så lite för att kunna se på hela henne. Hon nickar, lutar sitt huvud mot min bröstkorg och suckar.

"Jag är bara rädd."

"Varför?", jag pausar. "Lille Nessa rädd för framtiden?" Hånar jag och skrattar.

"Jag kommer döda dig." Varnar hon och puttar bort mig.

"Jag gillade sist du försökte döda mig i min egna lägenhet, ska vi göra om det?"

"Tyst." Flinar hon och blir röd om kinderna.

"Kom igen, Nessa, visst blev vi avbrutna?"

"Käften." Skrattar hon och kommer fram till mig, puttar till min axel och jag backar bakåt, backar hela vägen in till vardagsrummet, och Vanessa följer efter mig. Jag faller ner i soffan och separerar mina ben så att hon kan ställa sig mellan dem. Vilket hon gör. Men sedan sätter hon sina händer på mina axlar för stöd medan hon klättrar upp på soffan och sätter sig grensle över min höft. Jag håller andan medan hon sätter sig och jag passar på att dra mina händer på hennes lår, fortsätter uppåt till hennes midja och bak till hennes rygg, tillbaka ner till hennes lår igen.

"Du gör mig galen." Viskar jag.

"Då är vi två." Hon andas in, studerar mig och virar in sina fingrar i mitt hår. Jag blundar över känslan av hennes naglar mot min hårbotten och hennes kropp sittandes på min. Jag vill aldrig att detta ska ta slut, det får gärna pågå i evigheter.

"Så ... Sebastian är med i maffian, va?" Frågar jag, fortfarande med stängda ögon.

"Shh, jag vill inte prata om honom." Hon pausar, ändrar säte på min höft och jag spänner magen när hon gnider sin kropp mot mig.

"Vanessa-" Varnar jag och öppnar ögonen.

"Shh. Prata inte."

"Men-"

"Nej, inget snack."

"Vanessa, jag måste-", hon höjer ögonbrynen och jag vågar inte fortsätta. "Vi måste prata." Jag gör det ändå, i en viskning.

"Om vad?" Viskar hon tillbaka, lutar sig närmare och andas samma andetag som jag, gör mig nervös.

"Jag frågade dig i parken om vem som gjort blåmärkena på dig, du sa Sebastian. Vad hände? Du måste berätta allt. Sist jag såg dig var vi i gränden, jag vet inte vad som hänt med dig efter det." Förklarar jag och ser på när hon rullar bak hennes ögon. "Rulla inte dina ögon så där." Säger jag.

"Varför inte?" Hon flyttar position igen, sätter sig rakt över mitt skrev och jag grymtar till. Ber till alla möjliga gudar att hon inte ska känna min hårdhet under henne.

"För då ger jag dig en bättre anledning till att rulla bak dina ögon över mig." Hon stannar till, ser på mig och blir röd i ansiktet. Det ser nästan ut som om hon samlar sig, försöker hitta ord och helt plötsligt vet hon vad hon kan säga.

"Du kan inte få mig att göra det." Säger hon med alldeles för mycket självförtroende i rösten.

"Ska vi slå vad?"

"Kanske borde vi det."

"Jaså?"

"Kanske."

Jag är tyst, ser på henne. Bearbetar vad vi just pratade om. "Just nu? Precis här? Du och jag? Inga kläder, bara du och jag och en soffa?" Säger jag till slut, lyfter ett ögonbryn i ett försök att övertala henne.

Hon flinar. "Nej. Jag vill inte såra dig genom att få dig tro att du ska lyckas, när jag vet att du inte kan det." Säger hon och kliver av mig. "Dessutom behöver vi få kontakt med mina föräldrar innan Sebastian gör det. Om han är ett steg före oss kommer han berätta att jag är död till alla, och jag är inte det. Jag vill inte att min familj ska tro det heller." Säger hon och går till köket.

Jag tänker inte mycket på det, sitter bara kvar och kliar min panna medan jag ser på Vanessa- hur hon går runt överallt och letar efter någonting. Hon går in i sovrummet, jag tror jag hör henne sätta sig i sängen och sen flyger jag upp ur soffan.

Jag hade totalt glömt av att göra mig av med hennes mobil innan hon lyssnar på alla röstmeddelanden jag skickat till henne.

Jag är för sen med att stoppa henne. Hon flinar med telefonen mot örat, med blicken borrad in i min medan hon lyssnar på vad jag säger i meddelandet.

"Så gulligt." Säger hon med ironi och fortsätter lyssna. Jag spänner käkarna, går sakta fram till henne med blicken på hennes leende. Jag stannar framför henne, rak i ryggen medan min hand trevar sig mot hennes hals. Jag lägger min hand runt hennes hals, vinklar hennes huvud uppåt så att hon kan se på mig. Med hennes ögon tittandes i mina höjer jag ett ögonbryn och lyfter upp min andra hand för att ta mobilen ur hennes hand. Vår ögonkontakt gör henne svag, och jag kan rycka ut mobilen ur hennes grepp utan att hon gör motstånd. Jag pausar meddelandet och släpper hennes mobil så att den landar på golvet bredvid oss. Hon behåller sina ögon på mig och jag släpper inte hennes hals.

"Emanuel ...", hon andas djupt, bröstkorg upp och ner, ögon vädjande. Hon tar ännu ett djupt andetag. "Du får mig att känna något konstigt." Erkänner hon och sväljer så att jag känner salivet glida nerför hennes strupe mot min hand.

Jag böjer mig neråt, lämnar millimeters mellanrum mellan våra läppar. Jag lättar på greppet runt hennes hals, men håller fortfarande hennes huvud stilla.

"Vanessa ...", jag pausar, ser på hennes längtande blick och flinar. "Jag har en fråga." Säger jag. Hon nickar, låter mig veta att det är okej att ställa frågan nu. "... Gillar du den känslan jag får dig att känna?" Viskar jag och ser i hennes ögon. Hon nickar, sakta och säkert. "Säg det." Begär jag.

"J-Ja."

"Nu, ska du lyssna på meddelandena du fått?" Frågar jag och höjer ögonbrynet. Jag märker hur mungiporna på hennes läppar utvidgar sig. "Nessa." Säger jag varnande och får tillbaka hennes uppmärksamhet och respekt.

"De var lite gulliga faktiskt." Säger hon och ler.

Jag blundar, försöker dölja rodnaden som växer inombords, och jag hoppas att den inte syns utanpå också.

"Ska du lyssna på dem?" Frågar jag så fort mina ögon öppnas igen och jag lugnat ner mig.

Hon skakar på huvudet. "Nej, eller jo-nej!" Hon fnissar.

"Håll inte på, Vanessa." Manar jag och drar upp henne på fötter. Jag ser ner på henne, böjer mig fram- bara lite, så att jag kan reta henne med min närhet. "Svara mig, ja eller nej."

"Jag vill lyssna på dem.", Erkänner hon. "Men jag kommer inte att göra det."

Jag är nöjd. Så jag släpper henne och nickar. Säger "bra" och plockar upp hennes mobil från golvet där jag lade den. Sedan vänder jag mig om och är på väg ut.

"Så vida du inte ser mig lyssna på dem." Viskar Vanessa så tyst att hon tror att jag inte ska höra. Jag vänder håll och springer fram till henne, kastar mig på henne och låter oss landa i sängen.

Jag ska kasta hennes mobil i sjön.