One Shot

-[30]-

Vanessa:

Mitt huvud slår mot cementdörren ännu en gång. Det är min påverkan, jag kan sluta banka mitt huvud mot dörren, jag kan sätta mig ner istället, men jag vägrar. Jag vill känna smärtan. Jag vill känna smärtan i mitt huvud, i mitt hjärta. Jag förtjänar att känna smärtan.
Cementdörren är tjock - jag vet inte varför jag tror att någon på andra sidan av den ska höra att jag slår på den, det är omöjligt. Det absolut minsta dem kanske hör är mina skrik, men min mamma har varit snabb med att få mig tyst så fort min mun öppnats.
Jag har inte träffat mina föräldrar på ett tag, och nu när jag har dem vid min sida kan jag inte rå för att ändå vilja lämna dem igen, bara för att se en glimt av att Emanuel är okej.

"Kan du snälla sluta banka ditt huvud mot dörren, älskling?" Ber en raspig röst bakom mig.

Jag vänder mig om för att se mamma i famnen av min pappa, båda två med ögonlock lika tunga i hörnet av cellen.

"Jag måste få se Emanuel." Säger jag och vänder mig mot cementdörren igen. Om jag bara kunde lista ut hur jag kunde ta mig ut härifrån.

"Det där hjälper inte.", Säger min pappa "Kan du inte bara komma hit istället?"

Jag kastar mitt huvud bakåt, blundar när jag jag lika gärna kan stirra upp i taket. En djup suck lämnar mina läppar och jag vänder mig om, låter mitt huvud falla tillbaka till rätta medan jag går mot mina föräldrar som sträcker ut sina armar till mig. Att se dem så välkomnande får mig att inse att jag inte alls vill ha något annat än deras kärlek just nu.
Klick.
Jag vrider hastigt på mig igen. Dörren står på glänt. Mina fötter slår i marken och vinden fångar upp mitt hår och kastar det bakåt. Jag springer till dörren och ställer mig i öppningen.

"Hej, Vanessa!", Säger Sebastian, med ett alldeles för nöjt leende på läpparna. Han bjuder in sig själv i cellen, kommer mig för nära och tvingar mig att backa tillbaka in i rummet för att ge plats till honom också. Han har en vagn med sig in, den gnisslar - men den är full med mat ... och vatten. "Ni får gärna ta för er.", Säger Sebastian med en hand riktad mot vagnen, blicken på mina föräldrar. "Egentligen var maten till mina anställda, men det verkade som om de inte var tillräckligt hungriga för att äta upp allting." Fortsätter han.

"Vad vill du?" Fräser jag.

"Ah. Vad vill jag?", Säger Sebastian och ser på mig. "Det är just det, jag är här för att hämta dig." Säger han.

"Du tar inte med henne någonstans!" Plötligt har min pappa ställt sig upp och kommit fram bredvid mig.

"Jo, det gör jag visst. Faktum är att om du ens gör ett litet motstånd så ser jag till att du dör vetandes att du var anledningen till din dotters död." Sebastian ler åt hans ord, sneglar ner på mig och höjer på hans ögonbryn. Mitt nackhår ställer sig upp och jag vänder mitt huvud mot mina föräldrar.

"Jag kommer tillbaka, jag klarar mig." Säger jag och tar deras händer, men de bara drar in mig mot dem och virar sina armar runt mig.

"Vi älskar dig, det vet du." Mumlar dem i mitt hår och kysser min panna. Jag vet. Jag hade gärna stannat i deras famnar för evigt, aldrig släppt dem, men jag kan inte. Jag måste ta reda på lite saker först. Jag kommer tillbaka.
Jag släpper mina föräldrar och vänder mig till Sebastian, som genast lägger en hand på min rygg och leder mig ut ur cellen. Vi stannar precis utanför och jag låter honom låsa cellen igen innan vi fortsätter vidare.