One Shot

-[23]-

Nutid:

Jag kliar min nacke, lutar mig bakåt i sängen och funderar över vad Emanuel just precis sa. "Vi borde inte berätta för dina föräldrar." Sa han.

"Varför skulle vi inte?" Jag pausar. "Jag kanske fortfarande vill liksom ha en familj som vet att jag lever, din familj ... de- våra familjer är olika." Förklarar jag och försöker att låta så minst elak som möjligt.

"Men Vanessa, jag är fortfarande död. Jag blev jagad av dig, du ska få pengar för det. Berättar vi för dina föräldrar att vi båda lever och att vi egentligen -båda två- ska vara döda så kommer de att döda mig. Tro mig, jag är inte rädd för din farsa, men jag vågar inte säga att jag lät dig bli kidnappad, att du blev arrangerad till giftemål med ditt ex ... ja, massor." Emanuel ställer sig bredvid sängen, lägger en hand på mitt smalben och ser i mina ögon. "Jag kan bara inte." Viskar han.

"Om jag lovar dig då? Jag lovar dig att de inte dödar dig, att om du kommer med mig hem och träffar mina föräldrar, vi säger att vi litar på varandra och att vi måste förfalska min död för att jag inte ska dö på riktigt - så kommer de inte att döda dig. Följer du med då?" Frågar jag, rätar på mig lite för att visa mitt självförtroende.

Han flinar, skannar mig som om han aldrig kan sluta. "Du är väldigt söt när du är självsäker."

Mina kinder blir röda. "Emanuel?" Viskar jag och försöker få honom att komma tillbaka till ämnet.

"Ja, förlåt. Nej, nej jag kan inte följa med." Han drar bort sin hand från mitt ben, vänder sig om och jag känner hur min mage suger ihop sig.

"Snälla!" Ber jag. "Snälla, snälla, snälla följ med mig. De älskade dig en gång innan, jag lovar att de kan älska dig igen." Jag pausar, försöker lista ut om jag ska fortsätta meningen eller inte. Och när han är på väg ut ur sovrummet säger jag det. "Jag gjorde det." Viskar jag.

Han stannar upp. "Nessa-"

"Vi kan göra en deal?" Erbjuder jag när jag avbryter honom. Han vänder sig om, plötsligt intresserad i vad jag har att säga. Jag känner att jag börjar flina. "Om du följer med ...", jag börjar tänka efter på vad jag kan ge honom. Det måste vara någonting bra. Jag slutar dock tänka när han kommer fram till mig, kryper upp mellan mina ben och placerar hans händer bredvid mina höfter, häver upp sin kropp så att våra läppar nästan snuddar vid varandra.

"Om jag följer med ...", börjar han, ser på mina läppar och kommer ännu närmare som om han aldrig får nog. "så får jag röra dig var jag vill, när jag vill." Viskar han mot mina läppar. Jag släpper ut ett andetag, och först nu förstår jag att jag höll andan hela tiden. Jag fuktar mina läppar och nickar.

"Mhm." Min röst bryter sig. "Men bara om du lagar frukost varje morgon." Säger jag och märker hur han börjar flina.

"Bra. Vi åker om en timme." Han drar undan, ställer sig upp och slutar le. "Om jag dör, hemsöker jag dig i din sömn." Hotar han med ett finger riktat mot mig, och sen går han ut ur sovrummet.

"Bara i mina våta drömmar, hoppas jag!" Jag förväntade mig att han inte skulle höra eftersom han redan tagit sig in i köket, men jag hör fotstegen komma närmare och sedan står han i dörröppningen igen, axeln lutad mot listen och ögonen lika stora som fotbollar.