One Shot

-[10]-

Max har stirrat på mig i exakt tio minuter. Det sitter en klocka på betongväggen, och jag har tittat fram och tillbaka på den sedan Max kom in för att "titta till" hur det var med mig. Och sen dess har han inte lämnat.

Jag tittar på honom för första gången sen han kom in, och jag bestämmer mig för att fråga frågan jag velat ställa ända sedan han satte mig här inne.

"Var är Nate?"

Ögonen på Maxs ansikte spärras upp, han nästan gapar av förvåning. "Så du pratar ändå?! Wow." Säger han och närmar sig. Han kommer fram till min fastkedjade kropp i stolen, sen hukar han sig för att komma i samma höjd som jag. "Han är inte här längre." Viskar han.

"Nate?" Jag pausar. "Men du- kidnappade inte du honom?"

"Jo.", Han lägger två fingrar på min haka, hans tumme på min käklinje, och flyttar mitt ansikte fram och tillbaka för att granska mig. "Men när jag har dig här ... hittade jag ingen användning av honom." Viskar han och släpper mig, ler när jag ser på honom.

"Dödade du honom?!"

Han ler bredare och jag märker likheten mellan honom och Emanuel. Det syns tydligt att de är bröder. "Nej, jag dumpade honom utanför din fars hus. Sen sa jag att han också skulle meddela dina föräldrar om att de aldrig kommer få se dig igen." Max ställer sig upp och backar bort från mig. Jag rycker till i stolen och får kedjorna att väsnas.

"Vad ska du göra med mig?" Jag försöker komma ur kedjorna, men det går inte.

"Tyst! Jag ska ringa ett samtal." Säger Max och tar upp sin mobil. Efter en stund kommer han fram till mig igen, ber mig att lugna ner mig, sen lägger han sin mobil på mitt lår och höjer volymen medan han ringer sitt samtal.

"Vad vill du?" Frågar rösten på andra sidan mobilen, och jag förstår att Max har ringt sin bror.

"Jag har din vackra skatt här med mig." Säger Max och sneglar upp på mig. "Hon kom hit för att avsluta det hon startade, men det gick inte så bra för henne. Så, nu när hon är fastbunden tänkte jag att det skulle bli lätt för dig att döda henne. Har du tid för att komma förbi?" Frågar han, lutar armen mot mitt andra lår och jag rycker till för att få honom att sluta, men han sitter kvar.

"Vanessa?" Frågar Emanuel.

"Ja! Vem annars?" Max suckar. "Har du tid? Jag dödar henne, om inte du gör det då!"

"Jag är i skolan ... jag kan inte bara gå-"

"Nej, då dödar jag henne!" Jag rycker till i stolen och råkar välta mobilen från mitt lår. Max tittar irriterat på mig medan han tar upp mobilen och svär mellan tänderna. "Vet du vad, brorsan? Jag tror jag använder henne för något annat istället." Säger han och pressar in sina händer mellan mina lår, sedan särar han på mina ben och sätter en kniv mellan dem, nästan så nära att den kan snudda vid sömmen på mina jeans. Jag piper till och tittar upp i taket.

"Max, lägg av! Jag kommer så fort jag kan." Säger Emanuel och avslutar samtalet. Max fnyser och rycker bort kniven.

"Du är väldigt vacker, Vanessa. Det känns nästan lite tråkigt att Emanuel ska döda dig utan att vi får något ifrån dig." Säger han och tittar mig upp och ner.

"Du äcklar mig!" Snäser jag och tittar på honom.

"Det tror jag säkert! Men snälla, skulle du hellre dö än att få se hur det känns att bli ordentligt satisfierad?"

"Jag tror inte att du skulle satisfiera mig på det sättet du tror att du kan, så ja ... jag dör hellre!"

"Du är fan konstig! Det har du alltid varit. Jag förstår dock att min bror gillar dig, jag hade gjort vad som helst för att få dig på rygg." Sedan vänder Max sig om. "Inte konstigt att Emanuel inte har kunnat döda dig än." Mumlar han och går ut ur rummet.