1256 dagar

Kapitel 2

                                    Marcus!

Marcus hade alltid luva på sig, så att se honom utan luva för första gången kändes konstigt. Jag står fortfarande och kollar ut genom fönstret när Marcus står och ännu bankar i mitten av fönstret.
Sedan sätter jag mig i den grå svarta fåtöljen bredvid soffan där resten sitter.

Efter ett par minuter så hör vi hur fönstret knakar och alla kollar bakåt och ser värdens spricka som skapats pågrund av Marcus.

Oliver och jag kollar på varandra med stora ögon och ett stort frågetecken över huvudet.
"Vad händer när han tar sig in?" frågar Bojana livrädd och skakis. Jag försöker ta djupa andetag och försöka komma på något vi kan göra men innan jag ens hinner tänka så är det försent.
Marcus är inne i det stora vardagsrummet och går rakt mot oss. Vi springer mot hallen för att låsa upp dörren och springa ut men pågrund av en incident som hände för flera år sedan när vi blev bestulen på massa dyra saker så har mamma fixat tre säkerhetslås. Ett högst upp, en i mitten och en lite längre ner, nästan precis under mittenlåset. Innan vi ens hann öppna första låset som var högst upp så stod Marcus där bakom oss redo att attackera.

Allt jag hittade var en trasig gammal skur mopp som mamma planerat att kasta, jag tar den med min högra hand och försöker putta bort honom men han är för stark.

"ÖPPNA LÅSEN!" skrek jag till Oliver.
Oliver skyndar sig så fort han kan medans jag försöker hålla motstånd mot Marcus. Efter några sekunder är dörren öppen och alla springer ut. Oliver håller upp dörren.
"Skynda dig ut Max. Nu!" utbrister Oliver och jag försöker trycka upp Marcus mot väggen och springa snabbt ut.
När jag väl är ute så försöker jag och Oliver snabbt stänga dörren men inser att jag inte hade hemmanyckeln på mig och därmed inte kunde låsa in honom. Bojana och Claire står nedanför min trappa med 10 trappsteg ner till asfalten. Dem står nästan vid grannens vita hus med stor tomt.
Jag och Oliver andas tungt och kollar på varandra och sedan ner på Bojana och Claire som ser livrädda ut.
"När jag räknat till tre så släpper jag och Oliver dörren och vi springer så snabbt vi bara kan mot sjukhuset".

Jag bor ganska nära sjukhuset och det var där mamma jobbade som undersköterska också. Med lite tur kanske hon finns där. Om man tar bilen tar det cirka 5 minuter att åka beror på vilket väglag det är, så det bör cirka ta 10 minuter för alla att springa, hoppas bara vi kan få någon vilopaus. Jag tänkte mest på Bojana som har astma.
För att komma till sjukhuset behövde vi springa ner för trapporna vid mitt hus och sen svänga höger, in på hall dr och sen svänga vänster för att komma in till st. Charles Paris hospital där mamma jobbar.

"Jag räknar. 1. 2. 3. SPRING". Alla springer allt var dem har. Bojana springer till och med super snabbt trots hennes nästan 10 cm höga klackar.
När jag tittar bakåt så ser jag Marcus följa efter oss, steg för steg, väg för väg. Men vi sprang och sprang och tillslut så kom vi in på sjukhuset.
Vi hade tur att entrén var öppen och vi stängde snabbt igen så att Marcus inte kommer in.

Det var tyst. Det rätta ordet är dött. Ingen människa, person eller patient var i närheten. Knappt några mediciner eller någonting heller. Det verkar som att någon har rensat allt sedan allt hände. I mina tankar hoppades jag på mamma, att det var hon som hade tagit allt för att överleva men det är också nästan 400 000 invånare här i New Orleans så vem som helst har kunnat kommit in hit för att rensa nästan hela sjukhuset. Dessutom var entrén dörren öppen också.