1256 dagar

Kapitel 5

                            Claire och Bojana!

Claires perspektiv!

Max och Oliver ber oss springa ner för trapporna efter att det fanns massor med varelser i rummet som dem öppnade. Vi springer jätte snabbt. Det är nästan så att vi ramlar ner för trapporna. Jag och Bojana springer ner för alla 8 trappor som finns i sjukhuset, längst ner på bottenvåningen där vi kom in först.
Precis på högersida om trappan finns receptionen. För att ta sig över där behövde man hoppa över bänken som fanns där eftersom luckan in till receptionen var övertäckt med en bokhylla som hade ramlat. Jag och Bojana sitter där bakom bänken ihopkrupna med händerna över våra munnar. Vi hör någon som går precis utanför. Antagligen hade en varelse sett oss springa ner för trappan och följt efter. Alla andra måste ha följt efter Max och Oliver. Hoppas dom är okej.

Jag försöker smygtitta upp för att kolla om jag kan se varelsen, men den verkar vara borta. Men vi sitter kvar ett tag till för att hämta andan innan vi försöker smyga oss in till något säkrare ställe.

Bojanas perspektiv!

Jag är rädd. Jag ser hur Claire försöker vara lugn i den här sekunden men jag ser på henne att hon också är livrädd.
Jag hade så många drömmar. En dröm som jag alltid haft var att att ta studenten och bli musik producent. Musik har alltid varit någonting som jag älskat och växt upp med. Ville också ha familj i framtiden. Men hur ska detta gå när världen ser ut som den gör.
Jag släpper handen från min mun och försöker andas lugnt. Andas in. Andas ut.

Jag ser Claire smygtitta om hon ser den där dumma varelsen som går omkring här men det verkar som att hon inte ser honom...eller henne. Vad det nu är.

Claire trycker mjukt på min axel med sitt pekfinger.
"Vi borde försöka ta oss till utgången. Hitta ett ställe nära sjukhuset och gömma oss där tills Max och Oliver hittar oss", viskar Claire. Jag kollar bara på henne och skakar på huvudet.
"Är du dum i huvudet eller? Går vi ut där så dör vi. Vi vet inte hur många som finns där ute.", viskar jag tillbaka.
Men Claire kollar hela tiden mot utgången, känns nästan som hon planerar att springa utan mig men jag vet att Claire aldrig skulle göra så. Speciellt inte i den här situationen.

"Jag försöker iallafall komma på en lösning. Vi vet hur många som finns här inne, i ett utrymme vi knappt kan springa i. Detta handlar om överlevnad Bojana och jag är villig att ta den chansen", viskar Claire igen efter några minuter och allt jag kan säga är okej. Hon har nog rätt. Jag är hellre där ute och springer ifrån varelserna på större yta än att vara fast här med 20 stycken av dem utan att knappt komma upp på övervåningen. Dessutom så är det många rum som är låsta här inne.

Claires perspektiv!

Jag har äntligen lyckats övertala Bojana att vi ska ta oss mot utgången för att försöka hitta ett säkrare ställe. Jag hoppas det finns någon mat i mataffären på andra sidan ån så vi kan hitta något att äta. Börjar bli super hungrig.

"Vi försöker gå sakta till bron vid missisippiån och ta oss över den för att försöka nå mataffären och hoppas det finns mat kvar", viskar jag snabbt till Bojana som bara nickar på huvudet.

Vi väljer att ställa oss sakta upp och smyga över bänken precis framför oss vid receptionen. Det lilla vi visste var att vi inte såg glaskannan som var på höger sida på bänken i receptionen som jag råkade sparka ner på golvet.
Jag och Bojana gör världens grimasch i hopp om att ingen hörde det där. Men högst upp hör vi alla springa i fullfart ner för trapporna, som att det vore 20 000 människor till en One direction konsert. Vi springer snabbt mot utgången innan alla varelser kommer. Bojana stänger dörren efter sig och jag vänder mig snabbt om och skriker:
"Bojana, om du stänger så är Max och Oliver fast där inne. Du måste släppa ut varelserna så får vi försöka springa så snabbt som möjligt." Bojana står där med händerna bakom ryggen och mot dörren, vänd mot mig och skakar på huvudet och gråter. Hon vägrar släppa dörren.
Jag springer upp för den lilla trappan med fyra trappsteg upp mot sjukhus entrén där Bojana står och håller för dörren och jag ber henne försiktigt släppa taget så att jag håller i dörren istället.
Bojana efter ett tag släpper dörren och springer ner för trappan.
"Vi kör en Max", säger jag till Bojana som står beredd och nickar på huvudet.
"1.2.3. Spring!!". Och vi springer i fullfart mot bron som bara är 2 minuter bort och efter oss har vi nästan tjugo varelser efter oss.
Vi lyckas nå mataffären som är cirka tre minuter bort från bron som vi sprang över. Den är ganska liten men mycket mat får plats. Det ser nästan ut som en kiosk, så liten är den. Jag tror maxantal i den här lilla butiken är 15 personer och regel är att man endast får gå in max 2 per hushåll. Men den är mysig och den står lite ensamt på andra sidan Mississippiån men endast bara några gula och vita villor för kanske 2-3 personer i varje hus.
När vi väl kommer fram så är redan hälften av alla varelser borta. Vi lyckades skaka av oss dem. Och där inne fanns det massa mat som knappt någon hade rensat.