1256 dagar

Kapitel 3

                                 Sjukhuset!

Nästan hela min familj har legat på detta sjukhus. Och min mamma jobbade här nästan varje dag. Hennes dröm var att bli kirurg men tyvärr så blev det inte så, nu när världen ser ut som den gör. Kanske i framtiden när allt detta som skapats, vad det nu är, har passerat. Blivit bättre. När man ser patienter gå omkring eller personal som springer alla håll och kanter. Undrar om det kommer bli så igen.

När vi väl kommit in på sjukhuset och ser denna stora byggnad, fullt med olika rum och saker som ligger överallt och massa dokument och andra papper ligger utspritt över hela golvet så bestämmer vi oss för att se ifall det finns någonting användbart kvar såsom mediciner, verktyg eller kanske någon sorts lapp där man kan hitta någon sorts information om vad som sker och händer i världen.
Vi väljer att först gå tillsammans ifall någon typ av "monster" finns på sjukhuset. Vi börjar på undervåningen precis när man kommer in och kollar i alla 20 rum som finns där. Väntsal, reception, patient rum, till och med ett operationsrum fanns här nere men det var tomt. Och väldigt tyst.

En trappa upp finns det och där finns det massor med olika rum så vi tog ett rum i taget, men hittade ingenting.
Jag kollar sakta i barnrummet rädd att ett barn som inte längre är mänskligt ska vara där men det var tomt som tur det.

Efter många minuters vandring genom alla rum kommer vi till rum 217. Det rummet låg jag i för 3 år sedan. Jag och min före detta flickvän Bella åkte motorcykel, olagligt men vi brydde oss inte. Jag hade ingen kontakt med Oliver eller några utav mina kompisar. Jag var som en helt annat person när jag var med henne. Hon åkte för snabbt och skulle precis bromsa när vi ser en moped åka ut från parkeringen vid Timberlane, vi åkte rakt in i mopeden och gled med hela vägen in i ett träd.

Allt jag kommer ihåg var att vi skrattade och jag höll om henne bak runt midjan och sen blev det svart och vaknade upp på sjukhuset i en sjukhussäng 2 månader senare.
Ingen trodde att jag skulle överleva koman som jag hade hamnat i. Det var sista gången också jag såg Bella. Hon hörde aldrig av sig något mer efter det och killen på moppen klarade sig tyvärr inte.
Jag mådde så dåligt i flera veckor och såg mig själv som en mördare. Jag satt bak på motorcykeln och jag bad henne inte sakta ner utan lät henne köra i sån snabb hastighet. Men idag hade jag nästan glömt bort allting. Tills jag såg rummet.

Vi gick in sakta i hopp om att ingenting var där. Inte ett monster iallafall. Men det var tomt.
Men vi går ändå in. Vi försöker hitta någon sorts medicin eller någonting som vi kan ha med oss när vi kommer ut härifrån. Men det var tomt. Inte ens en liten bit av toapapper fanns i rummet. Bara en vit sjukhussäng med metall runtom, ett litet nattduksbord på vänster om sängen med en liten ljusrosa lampa. Och toaletten såklart men där var det tomt. Till och med tvålen som hänger på väggen var tom. Jag började undra om det är någon sorts virus som sprider sig och att man borde skydda sig ordentligt eller om det bara var patienten här inne som tog slut på allt innan världen dog ut.
Vi fortsätter i rummet bredvid som är rum 218 men det var tomt. Alla rum var tomma.

När vi kommer in i rum 312 på tredje våningen så hittar vi ett gammalt dokument om en patient som legat här. Hon hette Penny och var endast 17 år. Datumet när hon lades in var 05-02-2013, det var samma dag som allt detta hände. Det var idag. Hon bör vara här någonstans. Jag är bara orolig att när vi väl hittar henne, är hon död eller levande?
När jag väl bestämmer mig för att läsa igenom hela dokumentet så öppnar jag fönstret då det är ganska varmt, som att det vore +40 grader ute men det var trots allt bara +12 grader.
Och där ser jag någonting. En tjej som hänger nedför fönstret.
Jag backar snabbt och trillar över på andra sidan sängen som står mitt i rummet och råkar ta ner blommorna som står på ena sidan av sängen som antagligen hade skickats till Penny när hon lades in.
Oliver, Bojana och Claire kollar sakta ner för fönstret där dem ser Penny hänga utanför. Hon var biten i axeln. Ganska rejält. Blodet hade torkat dock så hon borde ha varit död ganska länge.

"Hon måste ha vetat vad som händer och vad som kommer hända när man blir biten. Annars finns det ingen som helst ursäkt att hänga sig från ett fönster bara sådär", säger Oliver.
Jag fortsätter kolla ner på pappret, men jag har redan läst all information som behövs vetas om henne. Hon lades in pågrund av en bilolycka, hon var 166 cm lång, hennes pappa heter David och hennes mamma heter Christina och så vidare. Allt stod redan, men ingenting om vad som hänt.

Vi väljer då att i stort sett riva upp hela rummet, till och med kolla i alla lådor, inne på toaletten, under handfatet ifall det fanns något hål att trycka in någon pappersbit i. Men ingenting.
När vi var påväg ut så insåg jag att vi glömt kolla ett ställe som är ganska solklart att, om hon visste någonting, och ville varna alla, att hon skulle lägga det där. Under kudden eller madrassen.
Det fanns två kuddar i sängen ovanpå varandra och jag lyfter en kudde i taget. Där ligger det. En ihop tryckt lapp med någon sorts text.
När jag väl tar upp lappen så vecklar jag ut den försiktigt så ingenting går sönder eller att jag råkar riva bort något ord eller bokstav.

Lappen lyder:
Hej, mitt namn är Penny. Om du ser detta så snälla, läs det. Jag visste att den här dagen skulle komma. Att vi måste springa från någonting som egentligen inte ens ska vara där. Jag kommer nog vara död. Jag hör alla utanför springa i panik, dem skriker och jag hör hur alla köttätare gör ljud ifrån sig. Som att dem är nöjda när dom får tag i någon eller något. Anledningen till att jag kommer vara död är för att jag nog inte kommer komma ut härifrån levandes. Dem är överallt. Jag hör hur dem springer på våningen över mig och hur dem skriker på våningen under mig. Allt jag ber om för den personen som hittar denna lapp, stoppa det här. Jag vet att du klarar det. För att döda dem här köttätarna så måste du träffa hjärnan. Jag har inte tid för att förklara mer. Men döda varenda jävel som är där. Skydda dig själv och dem runtomkring dig och snälla, när du läst detta. Lämna lappen på samma ställe du hitta den för framtida människor som kommer hit efter dig. Lycka till.

Penny!