1256 dagar

Kapitel 38

                              1200 dagar!

Två veckor har gått sedan jag lämnade byn och sedan alla vi kände var döda. Barnen såg vi inte till så jag antar att tyvärr, så klarade dem sig inte. Travis den där jävla "låtsas att jag är doktor så kan jag få lite uppmärksamhet" idioten är säkert död också. Men han är definitivt inte saknad. Inget spår av Bonnie eller Penelope heller.
Jag har vandrat i dagar, genom skog, förbi floder, gick igenom Savannah igen och knappt någon mat eller vatten i magen heller.
Regnet bara öser ner också för den delen. Jag är trött, hungrig, jag blir svagare och svagare för varje minut som går. Jag känner bara hur min kropp vill lägga sig ner, precis där jag står och dö. Slippa allt detta.
Det finns ingenting kvar att leva för mer än att bara vänta tills någon köttätande varelse kommer och sliter mig i stycke. Vad jag vet så är alla från staden döda.

Men jag försöker lite till. Jag försöker kämpa mig igenom sista biten innan jag försöker lägga mig någonstans att sova. Känns som jag gått non stop i flera timmar nu.

När jag gått mer än 20 minuter så hittar jag som en liten stubbe på marken nedanför en stor ek och det är en perfekt kudde just nu. Jag lägger mig där så bekvämt som möjligt och somnar snabbt.

4 timmar senare.

Jag börjar röra mig med min fot och känner att den är fast i någonting. Jag böjer huvudet framåt lite och märker hur en köttätande varelse håller fast i den och försöker bita tag. Den har alltså legat där, fast halvt under jorden men det var så jävla mörkt så hade aldrig märkt den om den inte hade dragit i min fot.
Jag försöker sparka bort den men den är alldeles för stark trots säkerligen ingen mat på väldigt länge. Inga vapen har jag heller.
Jag försöker se mig omkring ifall jag kan hitta en sten eller något men finns ingenting. Jag är för svag för att försöka kämpa mig loss och börjar fundera på om jag ska låta han bita i mig.
Jag lägger ner huvudet på stubben igen och kollar upp mot den gråa mörka himlen och andas tungt. Men jag vill inte ge upp. Inte ännu. Det kan finnas folk från staden som fortfarande lever, eller hitta någon annan som kan hjälpa mig på vägen. Jag måste fortsätta och aldrig ge upp hoppet.
Jag kollar både vänster och höger och tillslut hittar jag en liten gren som sitter fast i stubben och jag använder all energi jag har kvar för att dra loss den och sedan sätter jag mig snabbt upp och sätter in grenen i hans hjärna och han dör direkt. Eller mer som, dog igen eftersom han redan i stort sett var död.
Jag lägger ner huvudet igen och somnar snabbt om.

Jag sov bara några timmar till, bara tills det blev ytterst ljusare för att fortsätta vandra. Jag ställer mig upp sakta, jag är väldigt svag och min huvud snurrar men jag försöker gå sakta men säkert.

Jag har vandrat i säkerligen 2 timmar till nu och jag ser en väg lite längre bort med ett par hus. Jag hoppas på att jag hittar något att äta som inte är gammalt.
När jag väl kommer ut på vägen så ser jag ett blått litet hus med en veranda och en blodig pool, såklart, blod överallt. Spädbarnsstol fanns där också. En blodig sådan. Men jag försöker att inte tänka på det utan smyger in för att se om det är säkert, vilket det var.
Jag river nästan upp skåperna i köket i hopp om att hitta något att äta. Jag hade tur. Lite hårda mackor, choklad, och bäst av allt så fanns det en full flaska kallt vatten i kylskåpet.
Utan tvekan så äter jag 2 hårda mackor, dricker lite utav vattnet och en liten bit choklad och sedan försöker leta efter något vapen, kniv, vad som och en väska där jag kan stoppa på mig saker.
I ena barnrummet, måste varit en tjej på 10-11 år, eftersom det fanns barbies, barnböcker och en rosa prinsessa säng. Mysigt men jag tror tyvärr inte de här barnet lever längre med tanke på blodet som finns lite överallt i huset.
Jag hittar en rosa väska med klistermärken som var formade av fjärilar. Kanske inte bästa väskan men den funkar. Och sedan lägger jag i en sax som funkar så länge.
Jag bestämmer mig dock att stanna här i några timmar för att vila och tänka ut vart jag ska gå härnäst, om jag inte väljer att tillochmed stanna över natten för att verkligen få upp min energi så mycket som möjligt för man vet aldrig vad som kan hända och hur länge jag måste vandra sen igen innan jag hittar något nytt ställe.