1256 dagar

Kapitel 12

                                  Riven!

Olivers perspektiv!

Vi bara satt där och åt, som om det skulle vara en helt vanlig dag, men det fanns ingen chans. Trots att det hade varit lugnt i några dagar så visste vi att vi snart fick kämpa igen. Men vi trodde aldrig att vi skulle behöva rymma ifrån en hel stad fullt av zombies. Trots att det var super läskigt då jag, Bojana, Claire och Max bara sett någon enstaka då och då, eller minst två. Det mesta vi hade sett var dem där 20 stycken på sjukhuset men dem försvann fort.

När jag sprang in i tältet i panik för att försöka hitta något chefen David kan använda mot sin bil så kommer en zombie in. En liten flicka. Måste bara varit minst 10 år. Det var så hemskt att se och på något sätt så frös jag till och kunde inte döda henne med pistolen som jag hade fått. Dessutom så hade det skapats värsta ljudet och zombies från andra ställen hade hört. Men hon lyckades få tag i mig strax innan jag ska gå ut från den stora utgången vid tältet och river mig. Det var inte så stort rivsår men jag kände hur det brändes i min arm. Som att något satte eld på mig. Eller om jag skulle trycka ner fem tända cigarretter en efter en på min arm.

Jag har inte berättat för någon vad som hände eftersom allt var så kaos. Jag ser hur Max och Bojana kollar ut genom fönstret när jag går förbi och jag känner hur svetten rinner ner från min panna. Jag vet vad som kommer hända och jag vet att det går långsamt när man blir riven eftersom jag hört historier. Mina ben blir svagare och svagare vid varje fotsteg jag tar.

"Oliver, mår du bra?', frågar Max mig när han vänt sig om och sett mig i dörröppningen vid sovrummet dom satt i. Men jag svarade inte och sedan ser jag bara svart.

Max's perspektiv!

Jag trodde Oliver mådde bra men jag ser honom falla rakt framför mig. Jag skriker på hjälp och sedan kollar ner på Oliver igen och ser hur svetten bara rinner, och att han är varm och febrig.
Mamma springer upp på övervåningen till sovrummet där vi var och kollar honom. Hon letar puls på alla olika ställen trots att hon redan känt pulsen vid sidan av nacken. Och då ser vi det. Rivsåret. Det var när mamma skulle kolla pulsen nere vid handleden där han hade ett fint armband. Det stod CMBO, som han köpte i en spelbutik för några månader sedan. Det står för Combat Mission: Beyond Overlord som är ett spel men han köpte det för att armbandet hade första bokstaven i våra namn som vi tyckte var ganska häftigt.

Jag ser i ögonvrån hur mamma kollar upp på mig men jag kollar bara ner på rivsåret och sväljer tungt.
Claire springer upp också tillsammans med den där Mark. Jag ber henne ta bort honom därifrån och Mark konstigt nog förstod men Claire står kvar med tårarna i ögonen.
"Vad är det som händer?", frågar hon och mamma förklarar och allt jag kan höra från Claires sida är gråt och ser att mamma springer fram till henne. Bojana står chockad i sovrummet och har inte sagt ett ljud än. Men jag behövde inte ens kolla på henne för att veta hur och vad hon kände.

Efter tjugo minuter när jag bara suttit och hållit hans hand och kollat ner på rivsåret så vaknar Oliver. Han är fortfarande människa men andas krassligt och tungt. Han försöker viska någonting men jag lyckas inte höra vad han säger. Han försöker en gång till men ingenting.
Tredje gången när han lyfter upp huvudet mot mitt högra öra så hör jag det men jag ville inte lyssna.
"Överlev för min skull.", sa han bara och sen somnade. Jag ropar på mamma som hade gått ner för tio minuter sedan och hon kommer upp. Hon känner ingen puls. Oliver var död. Jag hade så många tankar nu. Varför han? Varför inte jag? Hur skedde detta? Jag funderade och funderade.

Några timmar har gått och jag sitter fortfarande där på mina knän och håller Oliver i handen, rör hans armband med min tumme. Han rör sig nu. Jag visste att det var dags men jag kunde inte. Han tar mig runt nacken och försöker bita mig men jag sitter bara där och gråter.
Dem hör allt på nedervåningen och nästan alla springer upp.
Pappa tar sina armar runt mig och jag försöker sparka mig loss, skrika, och försöka dra mig till Oliver men det går inte. Inte när pappa är starkare än mig.
"Jag tänker inte gå ner förrän jag vet att han är okej", skrek jag bara och mamma som försöker hålla bort Oliver från henne och alla andra kollar på pappa som kollar tillbaka. Och sedan trycker hon in en någon pinne av något slag i metall och sen blev det tyst. Han var död.

Jag trycker mig bort från pappas armar och går ner för trappan i tunga steg men försöker andas lugnt.

Claires perspektiv!

Varför? Varför han? Han kunde vara ett riktigt svin ibland men han var allt och lite till. Han fanns alltid när man behövde en kram. Han fanns alltid där när man behövde skratta. Jag bara kollar på honom. Jag tror inte jag insett att människor faktiskt dör förrän jag själv fick uppleva det med en av mina bästa vänner.
Jag vänder mig om och försöker springa efter Max men han låser in sig i badrummet. Jag försöker knacka men inget svar. Eliza kommer ner för trappan också och kollar på mig. Och sedan går hon vidare in i vardagsrummet men där står jag. Utanför badrummet.
"Max snälla, öppna dörren!", står jag och säger medans jag knackar lite löst men fortfarande ingenting. Inte ens ett dra åt helvete som han brukar säga när han är ledsen eller arg. Det är typ hans sätt att visa att han vill vara ifred.
Jag hade tagit vilket ord som helst just nu, men det var tyst. Allt jag kunde höra var hans andningar. Han andades väldigt tungt. Antagligen för att han försöker hålla bort tårarna.

Jag springer upp på övervåningen igen och ser Bojana stirra ut genom fönstret.
"Har du någon aning om vad som ens har hänt?", frågar jag med en väldigt arg ton. Men inget svar från hennes sida heller.
"Bojana?", frågar jag med en mjukare röst denna gång och förstår då att hon sett allt. Jag går långsamt mot henne och sätter mig bredvid henne. Hon har inte gråtit. Hon sitter bara där med ögonen lite neråt, som att dom slappnar av och munnen stängd. Och hon kollar ut genom fönstret. Hon reagerade inte ens på att jag satt där.
Jag springer snabbt ner till Eliza, Max mamma som är den som hjälper till om något är fel på någon. Hon följer efter mig upp igen och ser Bojana. Hon försöker säga samma sak som jag. Hennes namn. Men inget svar.

Hon lyser med en lite ficklampa eller något i hennes ögon men enligt Eliza så följer hon inte med blicken som man bör göra.
"Hon är i chock.", säger Eliza till mig. Och jag får ut en djup andning och bara kollar på henne och sedan stryker min vänstra hand på hennes rygg. Jag tackar Eliza också.
Hon måste komma ut ur chocken annars finns risken att vi dör. Eller att hon dör. Men jag behöver henne. Mer än allt annat.
Det var bara hoppas att hon, vart hon nu än är, vaknar upp och inser att vi fortfarande är fast i verkligheten.