1256 dagar

Kapitel 30

                              Ny överlevare!

Pappa är fortfarande inlås i rummet. Vi ger honom mat och vatten två gånger om dagen.
Vi hade möte för några dagar sedan om hur vi skulle göra med pappa. Jag ville verkligen slänga ut honom eftersom han inte är sig själv, men han är ändå min pappa. Om jag, som hans son skulle självmant kasta ut honom skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Han skulle inte klara en dag själv därute i det tillstånden han är i. Då skulle pappa haft rätt när han kallade mig mördare. Det är någonting jag undrar över hela tiden. Jag försökte göra allt för att skydda Marina och mamma, men allt går tyvärr inte att rädda. Inte i den här världen. Inte längre. Bonnie och jag bor i samma hus som Alex och Caily. Vi sover i vardagsrummet där det finns en stor militärgrön bäddsoffa, ett väldigt fint vardagsrum, ganska stort också för att vara ett sånt litet hus. Bonnie, stackarn är helt blå på ena kinden och man kan knappt röra henne där förrän hon skriker eller gör en grimasch att det gör ont. Jag har alltid varit sån, att oavsett kön så ska varken tjejer slå killar, eller killar slå tjejer eller slå någon av samma kön, men när han slog Bonnie så brann det i mig och jag var tvungen att ta fram mitt arga jag, det var inte meningen att det skulle bli så hårt men jag hatar våld, i alla mått. Och pappa som är vuxen. Han har aldrig slagit någon, varken som barn, ungdom eller vuxen. Om mamma hade varit här hade hon sagt att han har gått in i chock, men jag tror inte det. Jag tror att han lider så jävla mycket och sörjer som fan, och har helt enkelt blivit galen efter allt vi gått igenom. Han är inte i någon jävla chock.

Bonnie är inte något tillstånd att gå ut för att leta efter förnödenheter eftersom hon har så ont så det får bli jag, Alex, Caily och David som åker ut. Vi packar vapen som alltid, kläder eftersom vi nog kommer vara borta minst två dagar då vi ska åka en bit. Vi kommer först åka till Hilton Head island, en stad som ligger i south Carolina bara 40 minuter med bil, där brukade David bo för några år sedan innan han flyttade till Louisiana med Penny när David och hans fru skildes. Och sedan åker vi tillbaka till Georgia men vidare till Macon, en stad som ligger cirka 2 timmar och 50 minuter från Hilton Head Island. Anledningen till att vi vet så mycket, på hur lång tid det kan ta för oss att åka till olika platser är för att David är grym på tider, och han har oftast rätt. Kvällen innan brukar vi sätta oss ner för att planera hur och vart vi ska åka. Då brukar han sitta som att han har en karta framför sig:
"Om vi åker den vägen, och sedan så, ja men då kommer vi fram vid den tiden, om vi åker runt 7 på morgonen, och det tar cirka så lång tid", sitter han varje gång vi planerar.

Solen har stigit och det är dags att bege sig till Hilton Head där vi ska försöka hitta lite förnödenheter. Vi har i stort sett tyvärr gett upp hoppet om att hitta någon överlevare. Vi har letat på många olika ställen i snart ett år och ingen har synts till. Vi har inte ens hittat använda väskor eller kläder. Bara zombies. Överallt.

Bilresan gick ganska bra. Vi mötte inte på något speciellt och det tog bara 20 minuter. Och vi åkte i normalfart. Trots att inga bilar finns på gatorna eller stoppljus som funkar så åker vi ändå långsamt för att hinna se om det finns något i närheten, i skogen, eller ute på vägen.
Jag önskar jag hade åkt hit på semester innan allt hände. Jag kan bara se framför mig hur fint det var innan poolerna var fulla med smuts, gräs, blad och blod.
Hur fint The westin Hilton Head Island spa and resort var innan det var blod på väggarna och kroppar som låg utanför. Här har det definitivt varit någon. Eller några. Zombiesar som låg utanför hotellet döda. Skott i huvudena på zombiesarna. Men vem det nu än var så är dem personerna borta för länge sen. För dessa kroppar har legat här länge. Så vi blir inte förvånade om vi inte hittar något här.

Men vi går in på The Westin för att kika. Vi kan behöva allt och lite till. Kläder, använda eller oanvända. Det finns att tvätta. Lakan, kuddar, täcken, vad som. Och av någon konstig anledning så var det kvar. Massor av förnödenheter. Vart är personen eller personerna som dödade zombiesarna utanför, eller vad gjorde dem ens här i Hilton om dem inte skulle ta med sig någonting. Men vi packar så alla våra tre stora svarta säckpåsar som tog med oss upp till hotellet blir fulla. Mer säckar finns i bilen som tur det. Och sedan går vi ner för den långa trapporna.
Precis utanför när vi öppnar dörren står en tjej med lila långt hår, halva var brunt, antagligen för att det är utväxten, tight blått linne så man såg väldigt mycket och tighta militärgröna jeans och man såg halva naveln och navelpiercingen som var infekterad. Smutsig var hon också. Hon riktade en pistol mot oss. Vi släpper långsamt ner alla säckarna, samt lägger vapnena på marken och håller upp våra händer. Hon kollar bara på oss och riktar pistolen fram och tillbaka, mot våra huvuden. Till David, sedan till Caily, efter det så riktar hon pistolen mot mig och till sist Alex, och sen gör hon om det igen. Hon säger dock ingenting. Hon skakar väldigt mycket dock.
"Vi vill inte skada dig", säger jag lugnt till henne och hon trycker ner tryckaren och skjuter mot mitt huvud men kulan flyger precis bredvid. Hon är inte speciellt träffsäker. Och sedan från ingenstans så börjar hon skrika och dra sig i håret och sedan springa iväg. Hon släpper sin pistol också.
Jag tar upp pistolen hon hade och sedan springer efter, kollar bakåt och säger till gänget:
"Packa in allt i bilen. Jag kommer strax", och sedan fortsätter jag springa. Tillslut så hittar jag henne där hon sitter i ett hörn vid ett trasigt staket. Hon drar sig i håret, kliar sig i ansiktet, på magen, man ser hur det infekterade såret bara blir värre och värre, hon kliar sig på armar och ben, hon skriker fortfarande och ibland gör hon konstiga ljud. Jag går långsamt fram till henne och tillslut märker hon att jag är där. Hon försöker krypa in ännu längre till hörnet men det går inte så bra eftersom det tar stopp.
"Jag ska inte skada dig", fortsätter jag igen, trots att jag redan sagt det en gång. Och sedan sätter jag på huk framför henne. Jag kollar henne i ögonen och utan att hon pratar så ser jag skräcken i henne. Hur rädd hon är och man hör hennes mage kurra.
Jag sträcker fram min hand sakta, och ber henne ta i den. Hon kollar länge på min hand och tillslut sträcker hon fram sin hand och tar i min, och jag försiktigt drar bort henne från den smutsiga marken i hörnet och sedan återvänder till dom andra.

Jag tar fram den svarta väskan med mat och vatten. Hon står där och håller om sin vänstra arm med som högra arm, kliar så hon nästan blöder. Caily går fram till henne och försöker ta bort hennes hand och försöka få henne att sluta klia. Jag går fram med en vattenflaska och en skinkmacka till henne. Hon kollar en stund och sedan rycker hon mackan och vattnet ur min hand och börjar äta. Snabbt. Jag kollar på dom andra som bara ler.
"Mer, mer, mer", säger hon bara och kollar upp mot mig när hon sitter på backen...igen. Hon verkar ha någonting för mark. Jag sätter mig på huk igen och tar hennes vänstra hand, kollar på henne och svarar henne tillbaka:
"Om du följer med oss, så kommer du få mer. Vi har massor med mat där vi kommer ifrån och du kommer aldrig känna hunger igen", och hon ler för att sedan be mig hjälpa henne upp. Jag sätter henne försiktigt i passagerarsätet fram och jag väljer att köra bilen. Vi diskuterade innan vi andra satte oss i bilen att vi kör tillbaka till Savannah och hittar henne en plats och försöka få infektionen att försvinna.
Macon får vänta.

Vi kommer tillbaka efter cirka 25 minuters bilfärd in genom grindarna vid Savannah. Alla blir förvånade att vi redan är tillbaka tills jag försiktigt tar ut den nya överlevaren. Alla barnen springer fram men jag ber dom backa snabbt och återgå till det dom gjorde. Jag tar in henne i sjuktältet och ber henne försiktigt lägga sig i sängen som fanns där. Bonnie kommer strax efter.
"Vem är hon? Vad är det som hänt", frågar hon mig och jag tar henne i handen efter jag lagt tjejen i sängen på ett så bekvämt sätt som möjligt och går ut med Bonnie.
"Jag vet inte vem hon är. Men vi hittade henne i Hilton Head, vrålhungrig och hon skakade som fan. Hon skakar fortfarande", säger jag till henne när vi kommit ut. Hon sträcker fram sin hand och smeker min kind och sedan ger mig en kyss. I andra handen håller hon en macka.
"Här är beviset, precis här. Att du bryr dig om människor oavsett vem det är, och jag vet att du kommer lyckas hjälpa henne.", säger Bonnie med ett leende på läpparna och jag tar min hand över hennes som hon fortfarande håller på min kind och kollar på henne.

Jag går in i sjukhustältet igen och ser henne sova. Jag tänkte fixa såret men jag kan inte väcka henne nu. Såret får vänta tills hon vaknat igen. Jag kan inte ens tänka mig hur många dagar och nätter den där tjejen har varit vaken. Man såg det på henne. Röda ögon hade hon till och med.
När hon vaknat kanske jag får reda på hennes namn också.