1256 dagar

Kapitel 1

                             Överlevnad!

Vi kommer ut på gatan 1732 st Charles Ave som är gatan baren ligger på. Gatan är ganska lång men allt vi såg var blod, människokroppar som inte bara låg där men också som kom tillbaka till liv.
Precis bredvid baren finns en liten ingång, med två stora vita rutiga trä grindar som man kan smita igenom och precis när man kommer in så är det en stor uteplats där man kan antingen äta eller dricka, vad man nu väljer att göra. Vi brukade alltid gå den vägen för att komma hem till mig snabbast. Ifall vi skulle vara fulla. Men denna gången var vi nyktra, eller ja, vi hade bara tagit nån cider. Men vi valde att gå den vägen i ren skräck och chock. Det var nästan så att jag glömde bort vart jag bodde och vilken väg vi skulle ta för att komma hem till mig. Det kändes som att vart jag än gick, eller vart jag än vände mig så stod det någon där och skulle börja äta på mig. Vi gick snabba fotsteg framåt.
Vi gick in på Ellington Ave, en gata nästan precis bredvid min gata. Allt vi behövde göra var att svänga vänster och sedan framme på 6th street där jag bodde. Vi såg det. Mitt ljusblåa stora hus med en stor vit terass och bubbelpoolen. Nej jag är inte rik. När min mormor gick bort förra året så fick vi ärva, eller mamma fick ärva alla hennes pengar och hon valde att bygga upp vårat hus till något snyggare för alla pengar för ingen av oss ville flytta. Det var här vi växte upp.

När vi kommer in i vårat hus är det tomt. Ingen var hemma. Jag hoppades på att dem kanske var någonstans i närheten och gömde sig eller att dem hade tagit med sig mat för att försöka leta upp ett säkrare ställe. Allt jag hoppades på var att dem var i säkerhet. Men jag kollar kylskåpet, skafferiet och frysen, allt finns kvar. Inte ens en liten brödsmula saknades. Men vi bestämde oss för att låsa alla dörrar, och stanna inne tills vi fått iallafall en liten gnutta information om vad som sker men när vi skulle sätta på tv:n kom det bara en grå sprallig bild och en svart liten ruta med ingen signal som gick fram och tillbaka runt hela skärmen. Radion funkade inte heller. Inte vårat internet eller uttag heller. Allt var dött.
Jag vet att pappa inte skulle ha några bekymmer där ute, han är en gammal militär, och om mamma är med honom så skyddar han henne med sitt liv, jag hoppas också att min syster är med dem. Att hon inte var ute och tjoade med sina kompisar. Hon är bara 14. Hon skulle aldrig klara sig själv. Min syster heter Marina och har ärvt sitt långa blonda hår från mamma och sina knallblåa ögon. Jag hade allt från pappa. Näsa, hår, kropp, längd, ögon. Om pappa hade varit i min ålder hade folk trott vi var tvillingar. Ibland tror dem det. Jag har inte kommit på om jag ser äldre ut eller om pappa ser yngre ut. Jag hoppas på det andra.

"Vad i helvete hände precis" utbrast Oliver efter många minuters tystnad. Vi alla var rädda, chockade och oroliga för alla våra familjemedlemmar.
Jag tittar ner i golvet och leker med mina pekfingrar som en liten 2 åring som precis lärt sig vad händer är, i princip. Jag vet inte vad som händer eller vad som kan hända. Jag är bara glad att jag inte var ensam när allting bröts ut. Vad det nu än är där ute.

När vi alla i två timmar bara suttit och kollat in i de ljusgråa väggarna i mitt hus i vardagsrummet så är det helt plötsligt någonting som slår i det stora fönstret i vardagsrummet där en stor ljusbrun byrå står som funnits med oss sen min gammelmormor var liten. Den är väldigt tung och otymplig.
Vi ser han. En klasskompis till alla oss. Inte en favorit direkt. Marcus. Han var biten så hans underläpp nästan var borta. Han var en riktig sportfåne. Kaptenen i fotbollslaget i skolan och fick med sig alla tjejer vart han än gick. Han hade dock flickvän. Jasmine. Henne var det inget fel på, hon var rolig, söt, snäll och ville gärna hänga med på allt man gjorde men tyvärr så var hon tvungen att hålla det hemligt om vilka hon umgicks med, speciellt oss eftersom vi inte var med i någon fotboll eller cheerleading, vi var töntar rent ut sagt till skillnad från alla andra. Marcus var en hemsk person men när jag stod där öga mot öga genom det hårda fönstret i vardagsrummet så tyckte jag nästan synd om honom och undrade egentligen hur ont det där kunde ha gjort och hur och när det hände. Lever Jasmine fortfarande? Eller var dem tillsammans när allt hände.

Jag försökte kolla mig runt bakom de stora buskarna på baksidan av mitt hus genom fönstret för att kolla om jag såg henne, eller någonting alls. Men det var tomt. Det var bara Marcus som var här.
Jag stod i några minuter och funderade på vad man skulle göra. Vad gör man i en sån här situation. Jag stod bara helt stilla och kollade honom djupt in i ögonen och försökte se om den gamla Marcus fortfarande fanns där inne men det fanns ingenting. Om det fanns en Marcus där inne skulle han förmodligen inte stå och banka på fönstret utan mer utan tvekan bryta sig in genom dörren och slå ihjäl oss. Men han gjorde ingenting. Bara bankade hårt med båda sina händer i mitten av fönstret och gjorde konstiga ljud ifrån sig.

"Vad ska vi göra?", frågade Claire med små sorgsna rädda ögon. Jag vänder mig om och bara kollar på henne och sedan kollar vidare på Oliver och Bojana. Alla bara kollade ner på golvet och låtsades om som ingenting.
"Fokus!" Skrek jag rakt ut. Men ingen rörelse alls. Inte ens ett suck.
Jag och Claire bara kollade på varandra och skakade på huvudet. Sedan kollar Claire in i väggen med den egen gjorda tavlan mamma gjorde när hon var liten. Och jag kollade tillbaka på Marcus som fortfarande stod där, utan ett ens märka av vilka som stod på andra sidan fönstret.