1256 dagar

Kapitel 39

                       Penelope och Bonnie!

Bonnie!

Ja vi lever. Ja vi är oskadda.

3 veckor har gått. Vi har inte sett någon. Ingen från byn, inte ens en främling. Bara massa zombies här och där, som vi behövt döda.
Just nu är vi i ett brunt hus i en stad, vilken stad vet vi inte men just nu är vi säkra. Mat och vatten har vi också. Penelope sover som en stock och jag kollar ut genom fönstret, ser inte en enda människa, ingen bil, inte ens en zombie.
Jag känner mig trött men varje gång jag blundar så ser jag bara ett zombie ansikte och jag vaknar direkt.

Vi har funderat på att försöka vandra vidare om några dagar, vi måste försöka hitta alla andra. Och hitta mer mat och vatten för man vet aldrig när sista tuggan dyker upp.

3 timmar senare och jag sitter fortfarande och tittar ut genom fönstret i sovrummet.
Penelope vaknar också upp och springer in på toa och spyr, som vanligt. Hon är okej, men hon måste ha åkt på något eller ätit något som hon inte tål, eller något gammalt.

Penelope:

Jag äter och äter men min mage är tom eftersom jag av någon konstig jävla anledning inte kan hålla kvar det jag äter eller dricker.
Jag är orolig för Bonnie också eftersom hon knappt sovit på en vecka, snart två. Hon sover kanske 2 timmar varje natt, men den här natten tror jag nog hon inte sov alls.
"Hej Bonnie, jag springer över till det gula stora huset på andra sidan och ser om jag kan hitta något."

Bonnie ger tummen upp och jag sätter på mig den svartvita ryggsäcken och springer över till huset. Det var tyst som musen här inne. Och ett jävligt stort hus. Vi har tänkt att leta igenom det här huset i några dagar nu men ingen av oss har haft den energin. Men jag kände att jag var tvungen för att vi ska kunna vandra vidare någon gång.
Av någon konstig anledning så fanns det en hel del barn leksaker men ingen barnrum, iallafall inte i den åldern då man leker med leksaker. Det var mer som tonårsrum och ett vuxet rum. Konstigt men jag fortsätta leta vidare.
Jag går den långa trätrappan upp och håller mig i det halvt trasiga staketet runt om trappan och ser ännu fler sovrum, men fortfarande inget barnrum.
Jag öppnar dörr för dörr och den sista dörren så ser jag ett litet nästan nyfött barn och en tjej som sover. Barnet är klarvaken och har en nalle i munnen.
Jag går sakta fram för att försöka få liv i tjejen som sitter i hörnet.
Jag petar på henne med mitt högra pekfinger och försöker prata samtidigt.
Efter 2 minuter så vaknar hon hastigt och börjar skrika.
Jag ställer mig upp snabbt och håller upp händerna.
"Hej jag heter Penelope, vad heter du?" Frågar jag henne med lugn ton men inget svar tillbaka. Hon är svettig och andas tungt men hon håller koll på barnet och håller barnet hårt om sig. Hon är iallafall medveten om vem barnet är.
"Är det ditt barn?" Frågar jag och hon kollar sakta upp mot mig och nickar. Jag sätter mig på huk igen för att kolla på henne. Hon verkar livrädd. Hungrig och trött för den delen också.

"Vi har mat och vatten i huset framför oss, följ med".

Tjejen med barnet ställer sig sakta upp och följer med ner för trapporna, och vi går ut tillbaka till huset där Bonnie är.
Jag känner igen beteendet. Det var såhär jag var när jag blev hittad i Savannah och åkte till byn.
Jag ger tjejen mat och hon äter massor och Bonnie tycker inte om att jag ger henne våran mat, men vi måste hjälpa varandra.
Hon tackar snällt för maten och jag frågar en sista gång vad hon heter.
Det tar henne ett tag att svara men tillslut så kollar hon först ner på barnet och sedan upp till mig igen och svarar.

"Jag heter Claire och det här är min son Byron".