1256 dagar

Kapitel 11

                                Flocken!

En vecka till hade gått. Vi hade äntligen blivit någorlunda hemmastadda här i de lilla små skyddstälten som dom hade byggt upp.
För några dagar sedan blev det en attack med två zombies, som det tydligen kallas som fick tag på Maribeth, en äldre dam som tog hand om växterna. Hon blev biten i armen och nacken. Allt vi hörde var skrik på ena sidan av tältet och alla springer dit med massa vapen för säkerhetens skull medans barnen satt kvar i tälten och fortsatte med det dem gjorde. Hon gick inte att räddas. Såklart. Mamma hade tydligen kommit henne nära så hon var jätte ledsen men hon fortsatte hjälpa människor en efter en, och försökte se till så att alla mår bra och är friska. Men annars har det varit ganska lugnt. Vi har inte sett någon zombie på minst fyra dagar. Det är skönt.

Några timmar senare så börjar det närma sig kvällen och tjejen Olivia serverade maten precis som vanligt på det små bruna träborden och vi alla satt och pratade. Jag, Oliver, Bojana, Claire och den nya grabben Mark satt ute för vi tyckte det blev så trångt och varmt att sitta inne i ett litet tält.

När jag precis skulle ta en tugga av salladen som blev serverade ser jag något från 200-300 meter ifrån. Något stort. Trots att det var en bit ifrån så syntes det så tydligt. Jag försökte förklara för dem andra att det är någonting som kommer mot oss men dom fortsatte äta, som att dem inte hade ätit på flera dagar. Jag ser det komma närmre och närmre och tillslut ser jag det. Nästan hela staden som vi kom ifrån, om det inte till och med är hela staden, där vi kom ifrån innan vi kom till den här platsen går mot oss. Det måste varit minst 2000 zombies, kryllandes som små myror i en myrstack.

Jag släpper min gaffel som jag håller i snabbt och springer in till resten av gruppen och skriker i panik och förtvivlan.
"EN FLOCK KOMMER MOT OSS", och alla släpper allt dem har för att springa ut och kolla. Då reagerade Bojana och resten av gänget, så dem ställer sig också snabbt upp och man ser hur rädda dem är. Inte Mark dock. Antingen försöker han imponera på Claire eller så är han helt enkelt inte rädd för någonting. Jag gillar inte honom speciellt mycket.

"Alla packar på en jävla gång. Vi måste dra. NU!, skriker han som styr och ställer här. Alla går in i sina små rum som de hade i tälten, packar på sig all mat, vatten, mediciner och allt vad som nu fanns i många olika väskor och påsar som de hade i det stora tältet där man hade samling när man skulle ut och jaga eller göra något annat. Men jag står kvar. Jag ser hur dem närmar sig och närmar sig, och ingen där inne är ens halvklar.
Efter några minuter när alla zombies bara är 50-100 meter ifrån så är alla klara och vi skyndar oss fort och försöker hoppa in i skåpbilen men den startar inte. Chefen som kör bilen försöker med allt. Men ingenting funkar. Oliver hoppar ner och in i ena tältet för att se om han kan hitta någonting som kan vara behövligt för att bilen ska starta men det finns ingenting. Vi bestämmer oss för att hoppa ut ur bilen snabbt för att sen försöka springa mot närmaste ställe innan någon zombie hinner se.

Efter att vi sprungit och gått snabbt i flera minuter hittar vi tillslut ett stort vitt hus, ser nästan ut som vita huset i Washington men bara ytterst mindre. Chefen tillsammans med Mark, pappa och en annan kille som heter Martin går in i huset för att säkra den. Flocken syntes inte till än. De måste komma upp för kullen några hundra meter bort för att vi ska se dem. Och för att dom ska kunna se oss.
Huset är säkrat och vi alla springer snabbt in och låser dörren.

Någon halvtimme senare sitter jag och Bojana på den tjocka fönsterbrädan som finns i ena sovrummet. Utanför ser vi hela flocken vandra förbi. Säkerligen hungriga. Dem märker oss inte, trots att vi sitter så tydligt. Det är ju såklart bra att dem inte ser oss annars kanske dem hade gått till attack. Vi hade varit döda om dessa minst 2000 zombies hade sett oss.

Vi alla bestämmer oss för att detta får vara en plats några dagar tills vi vet säkert att flocken har vandrat långt härifrån och att det nu får bli vårat hem en stund.