1256 dagar

Kapitel 23

                                Claire!

Claires perspektiv!

Jag ska föda. Snart. Jag är livrädd. Jag saknar Mark fortfarande och jag önskar han var här. Men tyvärr så går inte alls som planerat men jag är glad att jag har mina vänner här som kommer stötta mig och hjälpa mig med att som jag behöver. Föda, mat, vatten, ett hem, filt, allt möjligt. Huset i Cartersville som vi bor i just nu är verkligen super fint, och stort. Här, om vi hittar Eliza, Henry och alla andra, så kan vi göra den här lilla orten till ett föralltid hem, där barn kan födas i lugn och ro, där vi har doktorer, läkare, man kan jobba för att få mat, till exempel gå ut och jaga, sova i riktiga sängar. Det skulle verkligen vara drömmen. Men just nu är det bara fokus på att få ut den här envisa lilla barnet i min mage. Jag tror Max skulle försöka ta en sväng för att se om han kan se något vid utvägen precis utanför Cartersville. Han vill verkligen hitta sina föräldrar. Han har redan förlorat sin bästa kompis och sin syster, jag tror inte han står ut med att förlora någon mer. Speciellt inte någon som tillhör hans familj. Men dagar gick, han åkte ut varje morgon och kom inte tillbaka förrän kvällen, men ingen satt i bilen med honom.

Men sen, efter 5 dagars letande varje morgon till kväll, så satt det två stycken i hans bil. Henry och David, Max pappa och Chefen som styrde och ställde vid skyddstälten för flera månader sedan. Men ingen Eliza. Eliza som jag skulle behöva som mest just nu.

Max perspektiv!

Jag hittade pappa och den inte så glada chefen. Jag undrar vad som kunnat hänt för att han ska vara så tjurig hela tiden. Tror jag aldrig sett honom le. Jag har även frågat pappa och jag frågade mamma när vi var vid skyddstältet men dem hade inte en aning heller.

Claire föder om säkert bara några dagar. Om inte tidigare och vi har fortfarande inte listat ut hur vi ska göra men allt jag vet är att jag kommer finnas vid hennes sida oavsett vad. Jag kommer låta henne klämma min hand så hårt som möjligt om så behövs. Jag ska inte lämna henne. Någonsin.

"claires vatten går"

När vi precis ska sätta oss och äta lite kvällsmat så ser jag hur soffan bara blir blöt. Och Claire kollar på mig och mimar fram ordet "vattnet". Jag släpper maten och springer fram till Claire. Resten springer strax efter. Hon hade inga värkar än, men det kan ta några dagar innan värkarna kommer igång. Ibland kan man även föda trots att värkarna inte är igång så därför lade vi Claire försiktigt ner på madrassen som ligger på golvet så att hon har en störa yta att röra sig på. Vi tog av hennes byxor också som satt ganska tight. Om värkarna inte kommer igång dock om några dagar då får vi isåfall försöka göra så att Claire trycker ut barnet. Men vi sitter där. Vi väntar på att det ska öppna sig 10 centimeter.

Efter någon timme kommer värkarna igång. Claire skriker och försöka röra sig men på grund av värkarna och hennes mage så kommer hon varken upp eller runt. Jag försöker hålla henne i handen men hon knuffar bort den. Jag vet att mamma sa när min moster skulle föda barn att tydligen går det oftast långsammare för livmodertappen att öppna sig vid första barnet, en halv centimeter i timmen och när man redan fött barn så är det en centimeter i timmen. Mamma var inte utbildad eller något men hon har själv fött två barn och säkerligen läst om födelse när hon gick i skolan.
Ingen smärtlindring hade vi heller. Jag försöker dock snabbt tillsammans med Bojana hoppa in i bilen som stod utanför vid garaget och köra iväg till apoteket i närheten i hopp om att hitta någon sorts smärtlindring.
Vi hittade ingenting. Jag gick runt i apoteket och tänkte, tänkte och tänkte. Vad skulle mamma ha gjort. Jag vet att hon pratade om så mycket när min moster skulle föda då hon var livrädd vid just värkarna. Sedan kom jag på det.
"Gå in i huset på andra sidan vägen och försök hitta någon tung tjock kudde. Jag letar i andra huset", sa jag till Bojana som nickade på huvudet och sprang iväg.
Varken hon eller jag hittade någon kudde. Vi fortsatte leta hus efter hus och tillslut, i det sista huset längst bort fanns en avlång ganska tjock, fluffig och tung kudde.
Jag och Bojana springer snabbt tillbaka till bilen och säger oss för att köra till huset.
David som var med oss, den tjuriga chefen röker, nästan hela tiden som han bör ha en tändare.
"Rökare!? Tändare!", ropar jag på David som sitter med sin cigarett i käften på altanen. Han kastar tändaren till mig och jag springer in snabbt i skogen för att hitta några torra grenar, blankor eller vad som helst och mossa för att sätta eld på det.

Efter 30 minuter så hade jag allt som behövdes och jag tänder snabbt eld på allt och står med kudden över. Jag känner hur kudden nästan brändes sönder och känner lite med mitt finger och det var varmt. Väldigt varmt. Jag springer tillbaka till huset, upp för trappan och in till Claire som fortfarande skriker i smärta. Och sedan lägger jag kudden en stund på hennes mage, och sedan under hennes rygg. Det hjälpte inte så mycket så jag försökte massera lite som tydligen också var bra. Egentligen ska man väl prata med någon som kan det här mer än vad jag kan, men det fanns ingen här. Och egentligen ska man ligga i ett varmt bad eller ta en varm dusch för att smärtan ska minska bättre men sånt fanns inte längre.

Klockan måste vara minst 3 på natten och Claire har ännu inte öppnat upp sig 10 centimeter än. Men snart så. David hade gått och lagt sig, såklart. Varför är jag inte förvånad. Men vi andra satt där, höll om Claire och stöttade henne. Som tur var bodde vi ganska enskilt just nu så inga zombies på långt håll kan höra, och jag och Bojana såg inga i närheten när vi körde bilen för att kolla på apoteket.

Någon timme senare var det dags. Bojana håller henne i handen, Jasmine sitter och drar henne på kinden och pannan, medans jag och pappa sitter vid hennes ben och försöker be henne krysta.
"Krysta Claire, Krysta. Du klarar det här gumman", sa jag till henne många gånger. Jag höll henne på knät och kollade henne i ögonen med ett leende, hon lyckades, trots smärtan le tillbaka. Jag kollar ner igen och där ser ut huvudet på den lilla sötnosen. Claire krystar allt var hon har. Vi ser bebisen komma ut, huvudet, axlarna och sedan försöker jag få tag på bebisen för att försiktigt hjälpa Claire medans hon krystar, och där. Där var bebisen ute.

"Det är en pojke", sa jag till henne medans hon försökte le och jag hade nästan en lite tår på gång. Vi försökte sakta torka bort blodet och allt från den lilla pojken och pappa klippte av navelsträngen, han hade tydligen gjort det på både mig och Marina när vi föddes.
Jag lägger han i en liten snuttefilt som Claire hade haft flera dagar i rad, och lägger honom på Claires bröst och vi försöker sitta tålmodigt för att få veta namnet. Men hon bara kollar på honom och gråter. Vilket är förståeligt.

"vad heter han", frågar Bojana, nästan viskar fram det i nyfikenhet.

"Byron", säger Claire och ler.