1256 dagar

Kapitel 13

                               235 dagar!

235 dagar har gått sen hela världen fall samman och 203 dagar har gått sen Oliver dog. Just nu är jag ensam med Marina, lång historia kort. Vi blev splittrade för några veckor sedan när vi gick igenom en skog och precis innan vi skulle komma ut så stod det massa zombies precis vid utkanten av skogen. Jag såg till så att Marina höll mig i handen hela tiden, vart vi än sprang. Det är därför hon är med mig och inte med mina föräldrar. Jag önskar dock hon var det för pappa kan skydda henne bättre än vad jag kan. Jag är ju bara 18 år.

Marina börjar bli trött i benen också, jag förstår henne eftersom vi vandrat i flera timmar nu. Jag låter henne vila på min axel medans vi går.
När vi gått i någon timme mer så ser vi ett bibliotek. Ett perfekt tillfälle att vila, och eftersom det är mörkt så bestämde vi oss för att kolla igenom det så att allt är säkert och att vi kan sova där. Marina är ganska tuff för en 14 åring, men det är också det vi alla måste vara oavsett ålder, annars överlever vi inte.
Biblioteket hade hyllor ståendes efter varandra, det var ett ganska litet bibliotek och ganska trångt men som tur var, så var det säkert och vi kunde hitta plats att sova på.
Det fanns ett litet rum på vänster sida precis när man kommer in och där fanns det två gråa soffor ståendes bredvid varandra så där fick vi lägga oss. Marina är ganska kort så hon fick plats med benen i soffan men jag fick ligga med benen på armstödet av soffan. Inte det bekvämaste men det funkade.
Vi hade bara en varsin påse med nötter som vi tugga i oss och en halv flaska vatten som vi fick dela på innan vi skulle sova.

Marina hade somnat men jag har knappt sovit på flera veckor. Ibland tänker jag på Oliver fortfarande, och ibland tänker jag på Claire, Bojana, mamma, pappa och alla andra som vi var med innan vi splittrades.
När Oliver hade dött och vi skulle bege oss vidare så tog jag av hans armband och la det i min ficka. Jag har den fortfarande.
Jag tar alltid upp den på nätterna och snurrar runt på den och läser bokstäverna om och om och om igen. CMBO, CMBO, CMBO. Ibland så ser bara O, O och O. Oliver, Oliver och Oliver. Innan vi gick vidare för att hitta mat och vatten några dagar efter Oliver hade dött så såg vi till att lägga honom bakom huset och lägga över en stor svart säck och bara stod runt honom. Jag höll om Claire som grät medans Bojana fortfarande stod med halv vakna ögon och stängd mun. Hon var fortfarande i chock. Men precis när vi hade tagit vårat sista farväl så hör vi något bakom ryggen och där sitter Bojana med huvudet ner i den svarta plastpåsen och gråter. Jag och Claire kollar på varandra och sedan vänder oss om för att gå mot henne och sätter oss där. Låta henne gråta. Jag ser Claire dra sin hand över Bojanas rygg. Hon grät och grät.

Varje natt innan jag somnar så tar jag alltid på mig armbanden, det känns som att jag bara kan somna när jag har det på mig. Jag vet att det kanske låter töntigt men det känns som att Oliver är med mig då på något sätt.
Jag ser alltid till att ta av mig det när jag vaknar eftersom att, ifall vi möter något där ute, att han eller hon inte får tag i armbandet och lyckas ta sönder det.

Armbandet är det enda jag har kvar från Oliver. Om man bortser från alla minnen.