1256 dagar

Kapitel 37

                               Överfallna!

Jag ser hur vakterna Chris och Alan ligger där döda, bitna i både armar ben och axlar, jag försöker snabbt skingra mig igenom, och försöka ta mig till det gula huset där jag lämnade Bonnie.
När jag äntligen kommer fram så ser jag hur dörren är helt söndersparkad och Bonnie är inte kvar i rummet.
Jag börjar tänka det värsta tänkbara, men frågan är, var det Bonnie som sparkade upp dörren för att komma ut, eller var det någon som sparkade upp dörren för att komma in.

Jag försöker ta mig till matsalen där Celine och Penelopes sågs sist men allt jag ser är Celine som hänger med ena armen i diskhon med öppna ögonen och är död.
Jag försöker andas lugnt och fokusera på att hitta Bonnie och Penelope. Jag vet inte hur Penelope var där ute innan vi hittade henne men om hon hade överlevt så länge innan dess, så bör hon vara en ganska tuff tjej. Hon vet nog hur man gör.
David och pappa försöker döda zombies en för en där ute men det är för många för att försöka rädda byn.
Jag skriker och ber David och pappa att komma in till restaurangen. Dem springer hit snabbt och vi försöker komma på en lösning hur vi ska göra. David kliar sig i skägget och pappa går runt i cirklar. Och allt jag ser är Celine som bara hänger där. Celine var en toppen tjej och verkligen brydde sig om allt.

Efter 5 minuter av att bara stå där så försöker jag kolla igenom det lilla lilla glaset vid spisen och ser mig omkring vart alla zombiesar är och om det finns någon väg ut utan att dem märker oss. Och från ingenstans bakom mig hör jag hur pappa skriker i smärta. Celine biter tag i hans nacke och jag ser hur skinnet bara lossnar och blodet rinner. David tar sin kniv och sticker in den i hennes hjärna och jag ser hur pappa faller ner på golvet. Precis som mamma gjorde.

Jag springer fram till honom och skriker, försöker sakta lyfta upp hans huvud på mina knän.
"Jag vet inte vad jag ska göra, vad gör man. David hjälp. Snälla pappa lämna mig inte", säger jag till honom med gråten i halsen och rädslan att förlora honom. Men jag vet att det inte finns något botemedel och jag vet att jag inte kan rädda honom.
Han tar tag i min hand och bara nickar på huvudet. Jag vet exakt vad han menar med den nickningen. David lyfter upp mig med hans armar under mina armhålor och ber mig följa med. Jag försöker slita mig bort och slå honom, men han är alldeles för stark och dubbelt så stor än mig. Det finns ingen chans.
Vi går ut bak vägen och beredd på att springa ifall zombiesarna var där. David ville bara få bort mig från pappa. Och strax efter så hör jag ett skott och jag bara faller ner på knäna och andas tungt.
David sätter sig på huk bredvid mig och tar mig på axeln med hans högra hand.
"Han är fri nu", säger David med en lugn röst och börjar gråta ännu mer och bara kollar ner i galler trappan som var utanför dörren.
När vi sitter där så kommer det 2 zombies vandrades på baksidan och märker oss. Jag och David ställer oss snabbt upp och hoppar ner från galler trappan men vilket håll vi än vände oss så fanns det zombies.
David ställer sig halvt på huk vid staketet och redo att försöka slänga upp mig så att jag kan ta mig över. Jag försöker övertala honom att det kanske finns något annat sätt.
"Vi kan inte förlora tid, hoppa upp nu", skriker han till mig och jag lyssnar på honom.
När jag är förbi staketet så vänder jag mig om och han kollar på mig och sedan ser jag hur han springer iväg, allt jag tänker är att han måste hitta en väg ut. Han måste överleva.
Många av zombiesarna står kvar och försöker sparka och slå upp staketet, så det bästa för mig är att försöka springa så långt bort jag kan innan det är försent.

Jag försöker springa så långt jag kan, hungern hjälper inte så mycket heller eftersom vi bara hann äta frukost och lunch innan vi begav oss till fort stewart och klockan är säkert mitt i natten. Törstig är jag också. Inga vapen. Hälften av vapnena är kvar i bilen, och David hade en väska med vapen.
När jag kommit cirka 20-25 minuter från byn så ser jag en liten mörkbrun trä stuga  mitt i skogen och jag försöker kolla så att den är säker, trots inget vapen på mig. Som tur var så var det tomt och jag var redo att stänga dörren långsamt för att sova och sedan fortsätta leta efter Bonnie och Penelope på morgonen.

Jag hoppas att dem är säkra.