1256 dagar

Kapitel 7

                             Vi möts igen!

Claires perspektiv!

Vi hade äntligen tagit oss till mataffären på andra sidan Mississippiån och vi hade tur att det fanns mat kvar. Vi kanske inte kunde äta sådan mat som behövs stekas, men vi fick i oss lite. Mat och mat kanske det inte var men det mättade oss. Vi fick i oss massa bullar, choklad och även läsk som stod på hyllan precis innan man kommer in i den ytterst lilla frysavdelningen. Det ända som fanns där var typ ägg, mjölk, smör, ost och grädde.

Jag tar fram grädden som finns på hyllan och öppnar locket och sedan skakar jag den. Jag sprutar den över hela Bojana. Hon blev lite arg i början men sedan tog hon en egen och började spruta tillbaka. Trots allt som händer där ute och när man ser dessa köttätande varelser gå omkring som myror på gatan så hade vi kul. Det kändes som man var fem igen och gick på dagis.
När vi hade lekt som små skolflickor var det dags att försöka fixa på något sätt ett ställe att sova. Allt i stort sett var golv. Och det fick bli golvet. Jag skulle bli förvånad om det faktiskt fanns sängar i en liten matbutik.
Jag och Bojana har aldrig sovit så bra och så gott på länge.

—————————

När vi hade sovit en stund hör vi något stort bankande på fönsterrutorna precis bredvid ytterdörren där man går in och ut. En varelse. Allt jag kunde tänka på var att det skulle hända som igår, när Marcus bankade på Max fönster så att den gick sönder tillslut så jag och Bojana fick hitta på något för att undvika att det ska hända igen.

När vi efter många minuter tänkt, tänkt och tänkt så slog det mig att dem gillar kött. Vi försökte samla på oss alla köttbitar i butiken samt köttfärsen som var i frysboxarna längst bort i butiken. Vi öppnar allting, och försiktigt öppnar butiksdörren och slänger så långt vi kan bort alla köttbitar, och försöker hacka sönder köttfärsen med nyckeln som Bojana hade på sig eftersom köttfärsen av någon konstig anledning inte hade tinat upp än trots ingen elektricitet på flera timmar. Efter många försök och slit, ont i fingrarna fick man också så kastade vi ut köttfärsen bit för bit. Och sedan försökte vi smyga för att nå sjukhuset igen.

Efter några minuters springandes så lyckas vi komma fram till sjukhuset. Vid den stora väggen precis innan man svänger in mot sjukhusets entré så försökte vi smygtitta och kolla så att det inte fanns någonting där. Jag går först och Bojana sakta efter. Ingenting fanns där som tur det och ingen verkade ha tagit sig in i sjukhuset trots vidöppen dörr efter att jag och Bojana lämnade den öppen för att skydda killarna. Vi smyger upp på femte plan där vi såg killarna sist och försökte öppna dörr efter dörr tills vi hittade dem. Allt vi vet är att dem sprang därifrån när alla varelser var efter dom. Men vi såg aldrig vart dom sprang. Ingen syn på dem. Dessutom var dem flesta dörrarna låsta. Skulle säga 40 av 50 dörrar var låsta här uppe och i dem 10 som var öppna, fanns det ingenting.

——————————

Max perspektiv!

"Det drogs i handtaget. Oliver vakna!".
Oliver vaknar hastigt upp och nästan slår huvudet i den ljusblåa taklampan som nästan hänger ner till sängen. Jag ber honom vara tyst också.
Jag tar fram skruvmejseln som Oliver hittade i lådan utanför och armen högt upp i luften ifall jag skulle behöva slå någonting.
Oliver öppnar sakta dörren och jag är beredd med skruvmejseln i min högra hand. Men ingenting fanns utanför.
När vi efter någon minut kollat runt och försökt kolla ifall vi ser någonting så väljer vi att gå långsamt ut mot den långa korridoren mot rum 537, det är första dörren innan man svänger för att gå rakt fram och sen nerför trapporna. När vi väl är framme så ser vi tjejerna och dem vänder sig om hastigt med ett stort leende. Vi bara kollar på varandra sedan snabbt kramar om varandra glada över att hittat tillbaka.

"Nu kör vi", säger Claire till alla oss med ett leende på läpparna.