1256 dagar

Kapitel 35

                   Vi går in på andra året!

2 år, 730 dagar, 24 månader och ja, sekunder har jag då fan inte räknat. Helt sjukt att vi överlevt så här länge, och att allt detta har hållit på i 2 år. Det känns dock som att det hållit på i flera år och att det aldrig kommer ta slut. Många i gruppen tror att det här bara är tillfälligt men jag tror eller jag är nästan säker på att det kommer vara såhär resten av livet!

Min absolut favorit högtid är nyår. Smälla raketer eller också att se andra fyrverkerier i luften men det kan vi inte längre. Ja visst det finns tysta fyrverkerier men det var ingenting som vi kände var värt att offra våra liv för att leta efter. Bonnie beter sig skumt. Jag har aldrig sätt henne såhär. Det är som att hon zonar ut och inte ens märker vart vi är eller vilka vi är. Jag har försökt att prata med henne men hon sitter bara och kollar in i en vägg.

Jag och pappa ska precis fylla på lite bensin till ena bilen för att åka till fort stewart, som är en militärbas, eller snarare var, nu är det säkerligen ganska dött. Vi behöver mer vapen och ammunition, vi försökte kolla polishuset i Savannah men det var urplockat på allt så fort stewart är det bästa just nu, och vi hoppas på att det finns något användbart där.

Jag ser hur Bonnie har ställt sig upp och kollar ut genom fönstret på mig och pappa så jag väljer att gå tillbaka till huset och se om man kan få lite liv i henne, men jag lyckades inte. Istället nu står hon bara och kollar ut genom fönstret utan någon reaktion alls. Så jag väljer att låsa dörren för det är säkrast så att inga barn kommer in och blir rädda eller att någon försöker göra något mot Bonnie medans jag är borta. Jag litar på alla, men man vet aldrig vilka dårar som kan komma på besök och förstöra det här stället. Sedan går jag ut igen till bilen där pappa, Alex, Caily och David är och väntar på mig. Bonnie får verkligen inte följa med. Eller ja, det är omöjligt eftersom hon inte ens reagerar på något. Det känns lite som att jag kollar på Bojana, när hon var i chock. Bonnie kanske är i chock. Varför har jag inte tänkt på det tidigare. Jag går fram till Celine och Penelope som står och förbereder middagen för ikväll, jag ber dem hålla koll på Bonnie som jag antar hamnat i chock, att kanske försöka gå in till henne någon gång ibland, försöka ge henne något att dricka eller äta och kanske bara sitta och prata med henne trots att hon inte kommer reagera. Celine och Penelope nickar på huvudet och sedan går jag ut från köket igen och sätter mig i förarstolen. Jag kör dit, David kör hem. Det tar cirka 50 minuter till fort stewart om allt går som planerat.

Penelopes perspektiv!
Ni har nog inte hört talas om mig sådär jätte mycket, mer än att jag var lite konstig när jag kom hit. Men jag trivs så himla bra. Alla är super snälla och jag har kommit Celine väldigt nära. Vi brukar hitta på lite aktiviteter med barnen och ibland får dem vara med och laga mat. Celine tar oftast hand om grönsakerna medans jag tar hand om resten. Bonnie har varit frånvarande i cirka en vecka. Jag ville inte säga någonting till Max eftersom han skulle ut och leta efter vapen och ammunition, men jag tror inte Bonnie är i chock. Jag tror hon hamnat i någon sorts stor depression, nästan som depressions koma om det skulle existera, jag vet inte om det gör det men iallafall, hon är trött, hon äter knappt, hon vill inte prata med någon, jag vet inte, det kanske har varit så mycket för henne. Vi har överlevt i två år, Bonnie var mycket själv med hennes bror och Caily, och det kanske har påverkat henne, man vet aldrig vad som händer där ute när när allt började och sen, allt som hänt här och alla människor vi förlorat och hur mycket vi har behövt arbeta för att skydda alla och försöka överleva. Det har hänt så mycket på sån kort tid. Jag hoppas bara att hon blir bra snart. Vi behöver henne.

Max perspektiv!

Vi har åkt i snart 40 minuter, utan något hinder och vi börjar närma oss fort stewart. Många zombies på vägen dit men ingenting vi behövt stanna för att döda.
När vi kommer in till den långa vägen precis innan man kommer in vid den stora grindarna så ser vi minst 50 zombies vandra omkring innanför grindarna. Vi stannar lite längre bort för att undvika uppmärksamheten. David har en kikare som han försöker kolla i, se om det finns någon väg in för att undvika zombiesarna.
"Det finns en väg in, så om man går hela vägen vid staketet så finns det ett hål och om man smyger sig fram så finns en dörr, men frågan är...hur många gömmer sig där inne", säger David och tar ner kikaren och vi alla kollar bara på varandra fundersamt.