1256 dagar

Kapitel 18

                              Claire & Mark!

Claires perspektiv!

Jag är nästan 8 månader gravid. Allting hände den gången jag hade sex med Mark för första gången. Första dagen vi träffades. Vi var så ivriga så vi tänkte inte ens på att jag inte gick på något preventivmedel och kondom hade vi inte heller. Jag bad Eliza hjälpa mig att göra abort men hon var varken utbildad eller hade material för det, hon bad mig behålla det. Jag var arg på henne i veckor. Hon var den enda förutom Mark som visste att jag var gravid. Max, Bojana, Mariana eller Henry, ingen visste. Och här går jag och Mark, dag för dag med min stora mage. Jag kunde gömma magen för flera veckor sen när jag var med resten av gruppen, men nu är det omöjligt. Jag orkar inte ens springa längre och jag det är inte långt kvar tills jag ska förlösa barnet. Mat hade vi knappt nånting kvar heller. Vatten däremot fick vi tag på när det var storm här för någon vecka sedan. Sju flaskor lyckades vi fylla på. Men vi hade bara en liten blå väska med mat, och nu börjar det ta slut. Det var cirka fyra månader sedan alla sprang åt alla möjliga håll. Vi har inte fått syn på en enda människa, inte ens en annan överlevnad som vi aldrig träffats har gått runt i trakterna som jag och Mark har gått. Det är jobbigt.
Jag går med min tjocka stora bebis mage, min svarta tröja som jag haft på mig i veckor, mina trasiga joggingbyxor och mina inte så hela lila skor. Sulorna är trasiga samt att snöret på båda skorna har lossnat.

När vi gått i cirka en timme väg för väg, över en lång bro så ser vi ett litet gult hus. Ser ut som en stuga. En liten kiosk bredvid också, valde vi att kolla in det för att stanna över natten.
Gula huset är säkrat och Mark går vidare till kiosken för att kolla efter mat. Jag stannar kvar eftersom jag knappt kan gå. Jag ligger raklång på den lilla gråa bäddsoffan i vardagsrummet, bredvid står en barnsäng också. Det var en fin och mysig liten stuga som de som bodde här säkert trivdes superbra i. Dock var det väldigt kallt. Antagligen för att elen inte funkar. Som i alla andra hus och butiker vi varit i.

Marks perspektiv!

Jag är riven. Claire vet inte om någonting. Jag kommer dö. Jag känner hur min kropp blir svagare och pulsen försvinner sakta. Men jag måste få tag i mat åt Claire för att hon ska kunna överleva. Jag vet att jag kanske är en total idiot nu så kommer behöva vandra vidare när Claire ha somnat. Jag ska hitta ett ställe åt mig för att kunna vila fridfullt. Det enda jag kommer lämna kvar av mig är min klocka och en lapp. Jag klarar inte säga hejdå till henne. Inte än. Jag kommer inte ens kunna få se vårat barn. Det hade inte spelat någon roll om jag hade stannat kvar. Jag hade varit död för länge sedan innan barnet föds och Claire hade varit den som behövt döda mig. Jag skulle aldrig vilja det för henne. Inte någon.

Jag hade tur som hittade lite snacks av olika slag, nötter bland annat. Som vanligt. Chips, godis, läsk, jag hittade till och med glass men det hade smällts eftersom kylboxarna inte funkar i någon affär. Läsken är säkert varm eller åtminstone så finns det nog inte kolsyra kvar. Men jag tar med mig och gör allt för att Claire ska få det så bra som möjligt och överleva så länge som möjligt.
Vi har pratat om olika namn till barnen. Blir det en dotter så ska hon tydligen hete Anisha och blir det en kille har jag försökt övertala Claire att han ska heta Byron. Hon tyckte inte alls om det. Hon tyckte det lät som ett gammalt namn som man använder på 1700 talet. Jag skrattade alltid. Hon gör mig så glad och bara jag tänker på att lämna henne gör så ont.

När jag väl hade kommit tillbaka till den lilla gula stugan så ligger Claire och sover. Hon märker inte ens att jag kommer in klampad genom dörren. Hon har sin ena hand på sin "lilla" bebis mage. Nu har jag mitt tillfälle. Det är redan natt, och det var då jag skulle dra. Men jag ser henne där, sova. Nästan orädd, men säkert jätte rädd. Men jag måste göra detta. För att skydda Claire och lilla barnet i magen.

Vi ses!

Claires perspektiv!

Det är redan morgon och jag ser väskan framför mig. Som Mark hade tagit med sig för att hitta mat till oss. Det var choklad, godis, chips och allt sånt onyttigt som man måste äta nuförtiden. Jag nästan kastar på mig väskan för att jag är så hungrig. Vi har behövt spara så mycket mat som möjligt ifall vi skulle ha oturen att inte hitta något.
Efter att jag nästan ätit hela chipspåsen som fanns i väskan kollar jag mig runt för att se vart Mark är.
"Mark?!", frågar jag i lugn ton och jag går runt i hela stugan men ingen syn på honom.
På dörren hänger en lapp och jag känner på mig exakt vad det är.
Lappen lyder:

"Claire, Claire, Claire. När du ser denna lapp är jag nog långt borta från dig. Jag blev riven i butiken för några dagar sedan när du satte kniven i den där zombiesen. Jag är ledsen att det behövde bli såhär. Jag sitter antagligen vid ett träd nu och väntar på att dö. Snälla. Stanna i huset. Gå inte ut. Det är för farligt för dig. Jag kommer alltid älska dig och jag kommer alltid se dig, vid varje steg du tar. I lådan bredvid ligger min klocka. Den första saken du la märke till när vi träffades för första gången. Det var den bästa dagen i mitt liv. Hälsa Anisha...eller Byron ;) hej från pappa. Jag älskar dig. Vi ses snart igen! / Mark"

Han var borta. Han hade lämnat mig. Han hade ljugit för mig. Men jag kunde inte bli arg. Jag sätter mig ner på golvet och håller lappen över mitt bröst och gråter. Jag öppnar lådan k byrån som precis står vid dörren och tar klockan och sätter den på min arm. Jag kan knappt andas. Men jag måste tänka på barnet. Jag måste andas lugnt och göra denna förlossning och allt för Marks skull.

När jag suttit på golvet i några minuter så känner jag hur torr min mun är. Jag har inte druckit på nästan en dag. Men inser då att min mage är alldeles för stor så jag kan inte ta mig upp från golvet.