1256 dagar

Kapitel 19

                             Nytt ansikte!

Jag och Bojana har gått och gått i några dagar nu. Vi vaknade såklart av bakfylla och när Bojana vaknade den morgonen så sprang hon till närmaste hörna för att spy. Jag bara skrattade åt henne. Vi har aldrig haft så kul som den kvällen sedan allt hände. Det var nästan som att vi var tillbaka i skolan med Oliver och Claire. Trots att skolan var dö trist så gjorde vi alla dagarna mycket roligare, och dagarna gick mycket snabbare.

På morgonen när Bojana hade spytt färdigt och rensat sin käft med lite whiskey, den enda tandkrämen som fanns där så kan det ha råkat hänt att vi delade en kyss för första gången med varandra. Men vi sa att det aldrig skulle hända igen. Vi blev nästan illamående av varandra. Jag mådde inte illa pågrund av Bojana. För hon är verkligen inte ful, hon är en av dem finaste människorna jag träffat, utan mer för att vi är så himla bra kompisar och vi vill hålla det så. Men jag tror det var mycket pågrund av att vi var ensamma, bakfulla och trötta trots att vi hade fått flera timmars sömn.

"HJÄLP! NÅGON DÄR?!", hör vi ett tjejskrik några meter bort så jag och Bojana springer så fort vi kan och försöka lokalisera vart ljudet kom ifrån.
"FORTSÄTT SKRIK!", skriker jag till henne samtidigt som jag försöker andas bakom allt springande. Hon fortsätter skrika och tillslut får vi syn på henne när hon försökt trycka in en träpinne i hjärnan på zombiesen men pinnen hade gått av, ena delen sitter halvt inne medans andra ligger på marken. Jag springer snabbt fram till henne och tar zombiesen bakifrån och hugger till med kniven. Bojana tar hand om tjejen.

Jag känner igen henne. Det är Marcus flickvän Jasmine. Marcus som var en av de första zombies jag, Bojana, Oliver och Claire såg. Hon kände igen oss. Hon kollar mig rakt in i ögonen. Alla hennes kläder var trasiga och hennes långa hår var nästan helt förstört, massa sår i ansiktet hade hon också. Man kände knappt igen henne.
Hon går fram och kramar mig hårt och andas tungt. Jag ser hur Bojana tittar på mig med ett leende på läpparna. Trots att vi inte träffat henne på flera månader, nästan ett år så kändes allt så skönt. Vi hade återförenats med en av våra vänner som vi alla trodde var död.

Vi sätter oss utanför en liten butik för att prata om allt som vi missat och vad vi gått igenom. Hon frågar vart alla våra kompisar är och känner då att jag måste vara ärlig så jag svarar:
"Oliver är död. Han dog bara någon månad efter allt började. Marina dog för några veckor sedan tyvärr. Offrade sig själv för mig. Och resten vet vi inte. Vi splittrades månader sedan".
Jasmine tittar på mig och kollar på mig ledsna ögon och det enda hon kan svara är "wow", men vad finns det att svara. Det fanns ju ingenting någon av oss kunnat gjort. Mer än jag bara kunde ha reagerat lite snabbare på att Marina inte sprang bredvid mig längre.

Jasmine's perspektiv!

Jag vet inte om Max nämnt mig tidigare men jag brukade hänga med dem i gymnasiet. Nästan varje dag efter skolan om jag inte skulle vara med min pojkvän Marcus. Som nu är död.

Mycket har hänt. Som ni kanske märkt eftersom ni följt med Max och hans resa. Men jag är förvånad att jag fortfarande lever.
Det började med som en helt vanlig skoldag. Och efter skolan så skulle jag följa med Marcus och en annan killkompis hem till honom. Vi spelade som vi nästan alltid gjorde, och sedan såg vi på en film med lite popcorn i två halvstora blåa bunkar. Från ingenstans där mitt i filmen stängs allt av. Alla gatulampor, tv apparater, folk som går ut från sina hus för att se vad som händer, jag ser dem. Springa, attackera och äta.
Vi alla sprang iväg i panik, ut från huset. Jag önskar vi hade stannat inne och låst dörren. Jag ser Marcus bli tagen, och biten på. Jarvis som är den andra killen vi hängde med skulle såklart gå fram till honom för att försöka rädda honom. Alltid ville han spela hjälte. Men han lyckades inte. Han blir själv tagen. Och där är jag, helt själv. Jag visste inte om jag skulle springa höger, vänster eller rakt fram. Jag bara stod där som en staty när jag såg hur dem närmade sig med blod i ansiktet och runt munnen och hur Marcus & Jarvis bara några sekunder efter ställer sig upp. Jag trodde dem var mänskliga tills dem nästan precis var framför mig och jag ser hur deras ögon har förändrats. Då förstod jag att det var dags att springa annars hade jag dött.

Efter flera veckor som jag hade vandrat själv, lärt mig hur man dödar dom, hur man överlever och hur man springer ifrån så hittade jag ett gäng som bestod både av killar och tjejer. Alla var ganska unga. Bara några år äldre än mig. Dem hade vapen, mat och vatten. Jag fick ett föralltid ställe att vara på. Men tyvärr räckte det inte långt.
Bara några veckor efter jag hade träffat alla så såg jag dem bli slitna i stycken av köttätande idioter och jag ser även Jennie bli biten på både nacka, hals och armar, den tjejen jag kom närmast. Jag var tvungen att springa ut därifrån fort och försöka springa ifrån allihopa. Jag ser bakom mig hur minst 15 av dem följer efter mig. Nästan springer efter mig och jag bara känner hur min andning långsamt blir värre och värre. Jag springer in i en liten skog och sedan ut i staden jag var i för några minuter sedan igen, och lyckas komma in i en butik. En matbutik med massa mat, vatten, läsk och annat. Det var fullt med goda saker och jag lyckades skaka av mig zombierna. Sen dess har jag varit själv. Bott i den lilla butiken, i flera månader. Endast gått ut i andra affärer för att hitta mer mat när maten höll på att ta slut, och apoteket på andra sidan gatan som hade mediciner och allt annat. Men i den här lilla staden har jag i princip funnits sen nästan allt startade. Nu är jag glad att jag lyckades hitta Max och Bojana.

Nu är jag inte ensam längre.