1256 dagar

Kapitel 28

                                 Farväl!

Grinden är öppen, staketet är trasigt. Vakterna är döda. Vi hoppar ut ur bilen snabbt som fan och springer på den stora vidöppna grinden och där ser jag allt jag verkligen inte ville se. Zombies som tagit sig igenom, dödat nästan hela staden. Men allt jag kunde tänka på var mamma och pappa, jag försöker springa runt och kolla, döda zombie efter zombie och där ser jag henne, skrika.
"SPRING MAX, SPRING!!!, skriker hon men jag springer fram till henne snabbt som fan och dödar zombiesen som håller henne i armen. Och jag ser mamma falla ner på backen. Jag står med ena knät på marken och ena knät uppåt där jag har mammas huvud. Hon är biten på axeln.
"Döda mig!", säger hon bara medans en tår faller ner från hennes kind och hon hostar upp blod. Allt jag kan göra är att lyssna på henne. Jag måste hinna rädda så många som möjligt innan det är försent. Jag måste hitta pappa också.
"jag älskar dig!", säger jag till henne och hon försöker säga det tillbaka men hon kan knappt andas och tillslut somnar hon där. I mitt knä. Jag tar fram min kniv, kollar upp mot himlen och gråter. Och sedan sätter jag kniven i hennes huvud. Och där är hon borta för alltid.

Jag lägger hennes huvud försiktigt ner på marken och sedan springer vidare för att försöka rädda dem som är kvar. Barnen är i ena huset med låst dörr så dem är säkra. Just nu iallafall. Men inte så länge till.
När jag kollar upp på det stora ljuslila huset med stor vit dörr så ser jag hur en zombies bryter sig in i fönstret precis bredvid dörren och tar sig in i huset och allt jag hör är skrikande barn. Jag skyndar mig in och skjuter huvudet av zombiesen som tyvärr redan hade hunnit bita Alexa, ena sju åringen. Jag ser henne skrika av smärta och panik. Jag stampar över zombiesen jag nyss dödat och går fram till henne, kramar om henne och ljuger till mig att allt kommer bli bra. Men jag tror alla barnen vet vad som kommer hända med henne. Jag vet vad som kommer hända med henne. Det tar cirka tre timmar för en människa att dö efter att man blivit biten eller riven och cirka 20-30 minuter för en död person att återuppstå som en zombie. Jag bad alla barnen vänta här när Olivia sträcker fram sin hand och stoppar mig.

"Vill du verkligen lämna oss med henne", säger hon till mig med sina lilla femåriga ord. Hon visste. Men jag satte mig på huk, tog i hennes händer och strök med mina händer över hennes och säger:
"Det är lugnt. Det kommer bli bra. Hon kommer inte förvandlas förrän några timmar. Jag måste ut där för att rädda alla andra.", och sedan ber jag alla barnen låsa dörren in till ena sovrummet eftersom det kunde komma in fler genom det trasiga fönstret.

Det känns som att jag är tillbaka i början. När jag kommer ut från den där puben i Lousiana och ser människokroppar som inte bara ligger där utan som också kommer tillbaka till liv. Jag ser pappa på andra sidan av gågatan som är emellan alla husen, vi kollar på varandra och sedan nickar. Sedan tar vi våra varsina pistoler och skjuter zombies en för en. David hjälper till och sedan kommer Travis, och resten som fortfarande lever.

Pappa ser mamma också, allt jag kunde tänka var "snälla bryt inte ihop, om du slutar skjuta är vi döda nu", men han kollar ner på henne, sedan upp till mig då han förstod att det var jag som hade satt kniven i hennes huvud och det såg ut som han tacka mig med en nickning.

Vi går och skjuter från varsin sida, och när alla zombies är döda springer vi snabbt bort till staketet för att försöka snabbt att få upp det. Jag springer och hämtar barnen också. Desto fler, desto bättre. Vi har bara som ett långt staket som vi hamrat på planka för planka men som vi sedan bara satt in i jorden, och det är så vi måste göra nu också men kanske försöka fixa så att staketet sitter åt ordentligt vid senare tillfälle så att detta inte händer igen. Jag tror vi alla bara var så exalterade att försöka på något sätt börja om. Ha ett hem och massa mat, fungerande vatten och egna sängar, att vi inte tänkte på säkerheten. Och nu när jag vänder mig om så ser jag dem döda. Mamma, kocken Helen, 3/4 från gänget "gröna tummar" ligger där borta också, vilket är Sara, Victor och Athena, men Celine som har blivit kompis med dem, väldigt bra kompis med dem sitter där borta och gråter. Chris och Alan som satt i vakttornet är också döda. Så många hade dödats pågrund av ett jävla staket. Och Alexa som hade blivit biten. Den sjuka tjejen blev biten i sjuktältet som hon låg i. Så nu var det bara jag, barnen, pappa, Bonnie, Caily, Alex, Celine, David och Travis. Jag inser hur många som dödats på bara sån kort tid. Detta är så orättvist.
Jag ser hur pappa kollar på mig i ögonvrån, när jag bankar på hårt som fan och sedan vänder mig om för att gå till mitt hus precis vid slutet av vägen.
"Max?!", hör jag pappa ropa bakom mig men jag fortsätter gå, det är nästan svart för ögonen och sedan känner jag hur han tar i min arm och säger mitt namn igen, jag slår till honom hårt på armen och utbrister:
"Jag kunde inte rädda Oliver, Marina, Jasmine, Claire, Bojana", och skrattar till lite medans jag tittar långsamt ner på backen för att sedan fortsätta:
" jag kunde inte rädda mina bästa vänner, och inte staden jag bryr mig om heller. Inte ens mamma. Jag är helt jävla värdelös" och sedan kollar jag upp mot himlen, går några steg framåt för att sedan vända mig för att säga
"Och juste, Alexa är biten också.!", lite kallhjärtat men jag menade inte att sista meningen skulle komma ut på det sättet. Jag går vidare.

Bonnie springer efter mig och försöker stoppa mig men allt jag säger är att hon ska lämna mig ifred. Jag vet att Bonnie bryr sig om mig jätte mycket men jag ville verkligen inte att hon skulle se mig såhär. Eller ja, nu är det väl lite försent men ändå.
"Max, gå inte iväg ifrån mig. Du är inte den enda som gjort fel. Jag, Alex och Caily var med dig också!", skriker Bonnie till bakom ryggen på mig.
Jag ser mamma igen och inser hur jävla ont detta gör. Jag håller mig för hjärtat som att jag nästan får en hjärtattack och sätter mig hårt ner på knäna och lägger mig huvud på mammas bröst och börjar gråta som fan. Nästan så jag knappt kan andas.

Bonnies perspektiv!

Jag ser honom där, gråta och i smärta. Jag tror ingen människa sen världen gick under har förlorat så många nära och kära under så kort tid. Det var inte meningen att jag skulle skrika till på honom, men han kan inte ge all skuld på sig själv. Egentligen var det ingens fel. Men om det skulle vara någons fel så skulle det vara allas fel som åkte iväg till Augusta.
Jag vänder mig om för att se alla som står vid staketet med händer i byxorna, barnen som gråter, Celine som kollar upp i himlen, Alex som bara står där och vet inte hur han ska reagera eller vad han ska göra, jag som bara står som en staty och sakta vänder mig till Max igen. Jag springer fram till honom och sätter mig på knäna bredvid och ger honom en stor kram. Han gråter, sedan jag träffade Max har han aldrig fällt en tår. Jag har sett honom vara påväg att gråta några gånger, speciellt när han pratat om Oliver och Marina, men han har alltid stoppat sig själv.
Han håller om min arm också och har huvudet nästan i mitt knä. Jag smeker hans hår lite och böjer mig ner för att ge honom en puss på pannan och säger att allt kommer bli bra.

Men vi lever i en värld där ingenting någonsin kommer bli bra. Vi kommer förlora människor en efter en, vi kommer kanske till och med själva dö. Om vi inte dör av att bli biten eller riven så kommer vi iallafall dö av ålder. Men det spelar ingen roll. Vi måste fortfarande ta dag för dag och försöka överleva in till det sista.