1256 dagar

Kapitel 6

                               Max och Oliver!

Max's perspektiv!

Det kändes som vi suttit här i flera timmar men jag tror vi varit här i 15 eller 20 minuter bara. Vi svettades för att det var så varmt. Jag satt i ena hörnet mot väggen på högra sidan där man går ut från dörren och Oliver satt i sängen, eller mer som halvt låg ner. Vi var trötta och hungriga båda två.
Vi hörde ingenting från varelserna utanför, om dem ens var utanför. Ingen av oss har vågat kollat ut då vi ännu inte förstått oss på vad dem kan göra och deras förmåga.

Efter 10 minuters extra väntetid så bestämmer jag mig för att sakta öppna dörren till rummet vi satt i.
Precis när jag sakta rycker i handtaget och öppnar dörren lite på glipa så hör jag som ett glas åka ner i golvet och jag hör Claire skrika spring på bottenvåningen.
Oliver studsar upp ur sängen och vi försöker sakta smyga ner bakom alla varelser som springer i fullfart ner för trappan. Vi ser Claire och Bojana stänga dörren efter sig. Dem lämnade oss helt själva på sjukhuset fullt med köttätande idiotier.
Vi väljer att gå sakta upp igen för att inte bli upptäckt och försöka komma på ett sätt att ta sig ut härifrån utan att bli jagad eller uppäten.

Olivers perspektiv!

Jag ligger i sängen och ser hur Max rullar tummarna nere på golvet i hörnet. Det känns som tiden går jätte sakta. Jag känner hur det rinner svett från min panna och hur jag lökar under armhålorna. Det känns nästan så att syret långsamt försvinner. Men det tror jag inte. Jag tror bara vi är rädda, chockade och att det är så varmt på detta sjukhus. Jag tycker synd om alla patienter om det faktiskt var såhär varmt när alla var normala.

Från ingenstans när jag ligger i sängen och kollar upp mot taket och försöker räkna alla rutor så ser jag Max öppna dörren sakta och hör någonting ramla på golvet längre ifrån. Jag och Max joggar i stort sett fram försiktigt så ingen hör och precis när vi kommer ner så ser vi dem. Claire och Bojana som bara drar härifrån. Vilka jävla idioter tänkte jag. Efter allt vi gått igenom, hur fan kan dom bara lämna oss sådär ensamma på ett sjukhus fullt med onormala människor.

Men vi springer upp igen med svetten rinnandes från vår panna och ska precis komma upp på tredje våningen som vi hör Claire skrika spring. Så vi springer ner igen för att se hur tjejerna öppnar upp dörren så alla kan springa ut.
Jag och Max bara kollar varandra med ett stort leende.
"Vi har tuffa tjejer med oss", säger jag till Max och Max bara skrattar och bara skakar på huvudet.
"Eller hur", säger han och skrattar lite.
Vi springer snabbt upp på högsta våningen i sjukhuset, där vi först var för att se om det finns något fönster på framsidan som visar vart Claire och Bojana springer.
Tyvärr ser vi dem inte. Bara massa äckliga varelser som kryllar nere på marken.
"Är dom döda tror du?", frågar Max mig, men jag kollar bara ut genom fönstret i hopp om att jag ser dem. Men ingen syn på dom alls.

När vi kollar bakom oss finns det en varelse kvar. En kille som säkert bara var runt 20 år, en ganska lång kille. Kände inte igen honom men han hade blivit biten i armen på tre olika ställen. Han springer mot oss och jag och Max försöker snabbt vända oss om för att springa mot rummet vi satt i från början, men lyckas inte komma dit förrän killen har tagit fast Max i armen och jag ser Max försöka att inte bli biten och trycker bort killens ansikte och jag står bara och glor som en idiot.
"Oliver, bakom dig i lådan, kolla fort!", skriker Max till mig. Där fanns det en liten låda och jag öppnar upp den fort och kollar igenom den. Det enda jag hitta var en skruvmejsel, antagligen efter arbetssnubbarna som var här för några dagar sedan och fixade hissen.
Jag visar Max skruvmejseln snabbt och bara säger att det var det enda jag hittade.
"Perfekt! Tryck in den i hjärnan på honom!"
"Vadå??"
"Kom ihåg vad hon Penny skrev, träffar man hjärnan då dör dem direkt. Skynda nu!!", skriker Max.
Jag går snabbt fram för att nervöst försöka träffa hjärnan. Jag lyckas inte. Efter flera försök så lyckas jag träffa och där, så faller han ner på golvet och slutar göra konstiga läskiga ljud och bara ligger där. Död.

Max's perspektiv!

Jag trodde jag var död. När han tog tag i min arm så kände jag på mig att jag inte kommer vara tillräckligt stark för att försöka trycka bort hans huvud och hans mun ifrån att bita mig. Jag var rädd. Om Oliver inte hade varit med mig hade jag nog varit död. Eller isåfall låtit killen bita mig och sedan tagit självmord. För att det sista jag vill är att bli en av dem. Köttätande monster.
När Oliver stuckit in skruvmejseln i killens hjärna så faller han död. Precis som Penny skrev i brevet.
Efter att vi andats ut och bara kollar på killen...monstret som vi nyss dödat bestämmer vi oss för att försöka hitta någon sorts maskin för att skaffa fram mat. Det finns alltid olika godis maskiner på sjukhuset, oftast brukar man behöva betala men eftersom världens i princip gått under så är det bara ta sönder glaset.

Efter bara några minuters letande så hittade vi en maskin på andra våningen. Den enda hela maskinen på sjukhuset. Det fanns läsk, godis, choklad, nötter och allt.
Vi lyckas efter många försök ta sönder glaset och ta oss an allt som finns där. Vi plockade på oss flera olika nötter påsar, all sorts läsk som fanns där, cola, fanta, Sprite, all choklad, twix, snickers och sen det bästa av allt. Chipsen. Sedan återvände vi till rummet på femte våningen. Trots att det var fruktansvärt varmt där inne med öppet fönster så bestämde vi oss ändå att stanna där över natten för det kändes säkert och var ett ganska stort rum med två sängar. Jag tror nästan det är det enda rummet på hela sjukhuset som har två sängar. Konstigt nog.
När vi efter en timme hade ätit oss mätta så vi nästan mådde illa så pratade jag och Oliver bara en stund. Om allt detta. Vi hoppas också att tjejerna klarat sig och att vi bara missat dem för att de sprang så fort eller att de sprang förbi efter när jag nästan blev biten av killen som attackerade mig.

Vi bestämmer oss sen för att försöka få iallafall några timmars sömn i förhoppning att ingen kommer på besök in på detta sjukhus. För imorgon måste vi ta oss ut.