1256 dagar

Kapitel 24

                                  Vi ses!

Claires perspektiv!

Byron har Marks ögon och hans hår. Allt jag såg i den lilla pojken var Mark. Jag vill egentligen inte att Byron ska växa upp i den här världen men när jag ser honom, så vet jag att jag kommer hitta ett säkert ställe för han och mig. Tillsammans för alltid.
Max och alla andra pratar om att försöka stanna här bara någon vecka till och sedan dra sig ut för att leta efter resten av gänget som försvann för flera månader sedan. Max vill verkligen hitta sin mamma, och Henry såklart vill hitta sin fru. Men jag kommer stanna kvar. Det kommer vara svårt att övertala dem men jag hoppas dom kommer förstå varför. Jag kan inte ta med mig Byron ut dit. Inte i den här världen. Jag vet inte hur jag kommer göra när maten börjar ta slut men jag vet att jag iallafall kommer hitta ett sätt. Jag tror även Bojana och Jasmine gärna vill stanna kvar. Jag kan se det på deras ansikten när Max pratar och planerar vart, hur och när dem ska börja leta. Men jag vet inte. På något sätt hoppas jag att Bojana och Jasmine stannar kvar. Dem kan hjälpa mig uppfostra Byron till den killen jag vill att han ska bli. Jag vill verkligen inte lämna Max. Han som funnits där, sett till så att vi alla får mat i magen, vatten, hjälp, han stöttar oss och finns där när vi behöver kärlek. Men jag vet att han kommer greja det galant där ute och jag vet att han kommer hitta sin mamma. Bara han är självsäker så fixar han allt.

När Oliver dog så var han jätte ledsen, jag kommer ihåg när han gömde sig på toaletten, men det var bara under några timmar. Efter det kom han ut och såg till så att alla andra mådde bra under omständigheterna. Jag tror inte Max har sörjt Oliver tillräckligt. Oliver var hans absolut bästa vän, ingen har någonsin kunnat placera honom. Dem hade känt varandra i nästan 15 år, och aldrig bråkat. Jag kommer också ihåg i första ring, när denna tjej Leya fanns i klassen, båda blev jätte förälskade i henne men då valde dem att ta vänskapen före kärleken. Jag såg dem aldrig prata med Leya igen. Det kallar jag riktig vänskap. Oliver betydde verkligen allt för Max och jag tror Max betydde lika mycket för Oliver.

När jag kollar på Max nu, så ser jag honom stå där med sina händer i fickorna i sina blåa slitna jeans, typiskt en Oliver stil. Oliver hade alltid slitna kläder, Max däremot brukade alltid ha antingen mjukisbyxor eller jeans, men alla kläder var hela iallafall.
Jag saknar Oliver, jag saknar Mark och det känns skönt att tänka på dem ibland. Max pratar sällan om Oliver tyvärr, jag tror han kommer börja gråta då.

Detta är nog det sista ni kommer höra ifrån mig. Eftersom jag valt att stanna kvar i Atlanta.

Förhoppningsvis för alltid.