1256 dagar

Kapitel 32

                                   Macon!

Jag önskar det fanns fungerande jävla telefoner så att jag kan ringa Bonnie och säga att jag älskar henne. Jag vet inte hur mycket längre vi kommer överleva. Vi är fast i ett varuhus med flera tusen zombies runt omkring. Dem slår på glasrutorna runt hela varuhuset och jag ser hur glasen sakta spricker. Jag vet inte hur dem kom hit, det fanns bara 5-6 zombies i Macon när vi körde in hit som vi ganska snabbt dödade, och precis när vi skulle ut för att ta oss till motellet som ligger några minuter bort för att sova under natten så ser vi värsta flocken komma mot oss. Det var som om en tsunami kom mot oss men egentligen så var det "zombami", dåligt skämt men jag är fan skit rädd. Vi alla försöker se någon väg ut. Men vart vi än vände oss, vilket håll vi än kollade mot, vilken dörr vi än såg så var det zombies. Överallt. Jag vet att Bonnie skulle komma med hela staden om det vore så ifall vi inte kommit hem inom två dagar men innan dess lär vi vara döda och zombiesarna lär komma in. Detta kanske är slutet på min story. Jag vet inte. Men än så länge har vi blockat trappan och vi är på andra våningen.
Och från ingenstans efter någon timme av att vi bara suttit där här vi glaset spricka och vi hör zombies komma in, en och en.

Bonnies perspektiv:

Det är morgon och Penelope sover fortfarande. Hon har sovit sen 19 igår kväll och klockan är runt 11. Jag vaknade för en timme sedan, som resten av gruppen.
Jag går in till Penelope för att väcka henne då hon också måste få in rutinerna och vara en av oss. Somna klockan 22 och vakna klockan 10 för att sedan arbeta. Eller ja hon kanske inte kan arbeta än, men iallafall sovrutinerna måste hon få in.
Men när jag kommer in så sitter hon på sängkanten i ett stort leende och från ingenstans säger hon:
"Jaha, vad ska jag göra då", och jag kollar på henne fundersamt, hon är piggare, gladare, spralligare och en helt ny Penelope. Inte den som ligger och försöka blåsa på lampan och se om den flyttar på sig, eller den Penelope som sitter på sängkanten och kollar ner på golvet i timmar. Hon satt där och faktiskt kollade på mig.
"Ehm, god morgon. Ja vad kan du göra? Vad är du duktig på?", frågar jag henne medans jag sätter mig på kontorsstolen. Hon dinglar med benen och tänker.
"Jag kan laga mat, jag är också väldigt duktig på historia, om det är ens betyder något. Jag kan också jaga, döda, och hehe jag är väldigt duktig på att äta.", svarar hon tillbaka och jag kollar på henne med ett leende och sedan skrattar till.
"Vi har barn här, som vi gärna vill ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Om du kan undervisa i historia så skulle det vara ett plus. Och våran kock dog tyvärr för några månader sedan och vi skulle behöva en ny. Tror du att du klarar det?", frågar jag henne lite mystiskt med kisande ögon och sedan skrattar. Hon skrattar tillbaka och klappar mig på högra knät och sedan går iväg medans hon mumlar:
"Tror du att du klarar det. Pft snälla", hör jag henne när hon går ut från tältet. Och jag bara kollar ner på golvet, trycker ner mina händer i båda mina knän och bara skrattar.

Jag börjar bli lite orolig för Max. Han bör ha varit hemma för några timmar sedan. När vi är på en plats som ligger en bra bit bort så brukar vi samla på oss allt vi behöver och sedan hitta en sovplats redan vid 21 som senast och åka iväg mitt i natten, runt 3-4 för att komma hem i tid för att arbeta. Med vad vi än nu gör. Och jag vet att även fast jag inte är med så bryter inte Max traditionen.
Jag väljer att gå till Henry. Om Max får reda på det här kommer han nog döda mig, eller nej jag vet att han älskar mig men han vill så gärna skydda dem som är kvar men jag går dit ändå.

Jag öppnar sakta dörren in till sovrummet och där ser jag Henry sitta i sängen.
"Max har inte kommit tillbaka än.", säger jag med en försiktig och mjuk röst. Han kollar på mig, som om jag vore dum i huvudet och sedan lägger han sig ner, korsar händerna och lägger dom på magen.
"Varför bryr du dig?", utbrister han sedan och jag undrar egentligen vad som fått honom att bli såhär. Jag vet att han förlorade Marina, och Eliza men skulle det verkligen ta honom månader att bli såhär efter att hans fru dog. Jag ställer mig framför honom där han har benen hängandes ner för sängen och sedan med en arg ton svarar tillbaka:
"jag vet inte vad som fick dig att hata Max så jävla mycket. Allt han gjorde var för att skydda den här staden. Han offrade nästan sitt liv vecka för vecka så att vi alla fick mat. Ingen 19 åring ska behöva göra det. Han är din jävla son. Och han är därute någonstans, och vi vet inte om han är död eller levande. Och du frågar mig varför jag bryr mig. För att han spelar iallafall roll till någon här!", och sedan klampar jag ut och smäller igen dörren.
Om Henry inte vill hjälpa så får jag helt enkelt leta efter honom själv. Men då från ingenstans så hör jag en bankning från fönsterrutan där Henry sitter precis innan jag hoppar in i bilen. Så jag väljer att gå in igen.
"Du har rätt. Han är min son trots allt. Och jag vill verkligen inte att han dör. Han är allt jag har kvar", säger han och sedan sätter sig i sängen med händerna för ögonen och börjar gråta. Jag klappar honom på axeln och sedan säger jag till honom:
"Då ser vi helt enkelt till att hitta honom. Levandes!", och går ut genom dörren igen. Efter någon minut så kommer Henry ut och sätter sig i passagerarsätet bredvid mig. Och jag kör ut genom dem stora grindarna som barnen alltid öppnar och stänger. Och sedan beger vi oss mot Macon.

Efter flera timmars bilfärd så kommer vi dit. Vägarna ser ut som vanligt. Smuts, papper överallt, döda kroppar, blod och kläder. Varje väg ser exakt likadan ut. Både jag och Henry åker sakta runt och kollar ut genom det stora bilglaset fram i bilen och kollar åt alla håll. Och sedan precis när vi ska svänga höger mot det stora varuhuset precis på sidan så ser jag dem. Det kryllar av zombies. Jag har sett många zombies under åren men detta slår allt.
"Dom måste vara där inne", säger jag till Henry och pekar mot varuhuset. Han nickar. Jag går ut ur bilen och ber Henry att INTE stänga dörren för det kommer locka zombies. Och vi går sakta, smygandes mot varuhuset. Och sedan ser vi Max huvud sticka ut genom ett öppet fönster på övervåningen. Han ser mig, nästan rädd och chockad att se mig. Som om att jag inte skulle komma hit liksom, eller han kanske är mer chockad att se Henry, sin pappa som nästan slog ihjäl mig, och nästan dödade Max. Men Henry vinkar glatt upp mot Max.
"SVARA INTE MIG! Men snälla Bonnie gå härifrån. Du kommer bli dödad. Rädda dig själv. Jag ber sig", skriker Max på övervåningen. Man hör hur rädd han är. Men han skulle bara hem. Hem till mig. Hem till staden och han ska fan inte dö förrän han löst saker och ting med sin pappa.
Men jag fortsätter gå fram och jag ser hur Max bara skakar på huvudet och visar med handen "stopp" men jag försöker ignorera det. Jag har en plan.

Jag går fram till en zombie som fortfarande är utanför varuhuset, eller ja det var ganska många zombies utanför varuhuset. Jag dödar den och såklart så glömde jag bort att zombies drar sig till människolukt också. Men jag ber Henry hjälpa mig med zombien så att vi kan ta oss till affären precis bredvid. Vi har minst 100-200 zombies efter oss. Och jag ser hur Max kollar bort för att han tror jag kommer dö. Men det är inte min plan. Jag skär upp zombiesen delar för delar, känner den illastinkande lukten och Henry som spyr. Jag ville också spy men jag var tvungen att hålla det inne och fokusera. Jag hade handskar med mig som jag sätter på mig och sedan smetar jag blodet, och allt från zombiesen på både mig och Henry. Och sedan berättar jag planen för Henry:
"Vi går som zombies. Dom kommer inte attackera oss eftersom vi luktar som dom. Och i varuhuset bör det finnas en hiss. Som du ser så lyser det i varuhuset vilket betyder att det finns elektricitet i den här staden, och hissen bör funka. Och sedan försöker vi ta ner resten av gänget och lägga på dom, ja det här. Så när zombiesen runt dig.", säger jag bara utan att kolla på honom för att se om han var med på planen eller inte. Men Henry följer försiktigt med.
Vi går igenom denna flocken av zombies och Max tittar ut igen. Jag ser hur han skrattar. Och jag kollar upp mot honom med ett leende. Och vi går in försiktigt i varuhuset. Och där ser jag hur dom blockat trappan och det fick mig att tänka på en annan plan. Jag ber Henry släppa zombiesen och att han ska stanna här medans jag klättrar förbi allt dom kastat ner för trappan och går upp. Och ser dom. Max tänkte springa fram och krama mig men han ville inte lukta som skit. Vilket är förståeligt. Så en kyss på pannan fick bli.
"Okej lyssna. Jag har en plan. Jag kommer ta bort allt ni lagt ner vid trappan. Och sedan vill jag att ni stampar, skriker eller vad fan ni väljer att göra och sedan tar hissen ner. När zombiesarna är på övervåningen så öppnar ni hissens dörrar. Jag säger till." Och sedan visar jag tummen upp, och dom nickar på huvudet och ger tummen upp tillbaka. Och jag vänder mig om för att gå ner. Dom testade hissen medans jag försiktigt flyttade sakerna. Som tur var så funkade hissen fortfarande.
Efter några minuter så var alla saker borta, tack vare Henrys hjälp också som är ganska stark och jag gör bara en knackning i hopp om att dom hör. Och det gjorde dom. Dom skriker, bankar och slår i väggen medans dom alla står i hissen. Och en zombie efter en kommer springandes upp. Och de trycker på den gröna knappen vilket är bottenplan. Jag ser hur zombies svärmar upp för trappan. Alla zombies fick inte plats där uppe men dem som var kvar dödade jag och Henry lätt med en kniv, sedan bankar jag på hissen och dom öppnar upp dörrarna och sedan springer vi ut. Men alla 200 zombies som följde efter mig och Henry var kvar. Såklart. Men vi sprang åt andra hållet för att vi visste om vi sprang runt så skulle vi komma till bilen. Max och David springer till deras bil som var en liten längre bit bort men dem hann som tur det och vi kör iväg. Med 200 zombies efter oss. Men vi lär köra ikapp dom. Långt ifrån dom.

Det tog oss timmar att komma ifrån det där jävla varuhuset. Men nu äntligen var det över och allt vi behövde göra var att bara köra. Och köra. Tills vi kom tillbaka till Savannah. Där vårat hem är.