1256 dagar

Kapitel 21

                          Ett igenkänt ansikte!

"Du hitta min väska", säger Jasmine med ett leende på läpparna medans vi har gått in i den lilla butiken bakom oss där vi först träffade Jasmine.
"Du är tjejen på apoteket", säger jag till henne och skrattar till lite. Jag frågade henne hur det kommer sig att jag lyckades hitta en väska men ingen människa förrän nu, och allt var som de gamla vanliga, att hon hade glömt bort att låsa ytterdörren och en zombie kom in och att hon snabbt var tvungen att springa tillbaka till butiken hon bott i, i flera veckor.

Vi har varit i den här lilla butiken i två dagar nu och vi måste försöka ta oss vidare till andra ställen. Försöka hitta dem andra.
Vi var tvungna att lägga bandage runt Bojanas handled också efter att hon lyckas stuka den när hon vandrade i skogen. Ingenting verkade brutet som tur var.
Solen hade precis gått upp när vi gick ut från butiken och hade fått i oss lite att äta och dricka. Vi väljer att säga adjö till staden för att gå över den långa bron cirka 10 minuter utanför staden. Den måste vara minst 100 meter lång, vi såg bilar som hade krockat, bilar som stått på eld och vissa bilar låg i vattnet under bron. Plankor var lösa så det gällde att gå försiktigt som ett led för att ingen ska ramla ner.

Vi kommer fram till ett litet hus och en liten kiosk och framför där fanns det som en liten parkering med en blå och vit bil. Inte en fläck på bilarna och nyckel som låg precis nedanför den blåa bilen.

"Vi kan ta bilen och dra härifrån", säger Bojana med ett stort leende och jag skrattar till lite medans jag håller i nycklarna.
Precis när Bojana och Jasmine satt sig i bilen, och jag ska köra iväg så ser jag någonting som inte stämmer. Någonting i det lilla avlånga fönstret bredvid ytterdörren i det lilla huset. En tjej i svart tröja.
"Men snälla Max, hon är säkert död", sa Bojana till mig lite oroligt.
"Nej, vi åker inte härifrån förrän vi vet om hon lever eller inte", svarar jag tillbaka och stänger bildörren efter mig och stoppar bilnycklarna i bilen, går fram till det lilla avlånga glaset och ser Claire.
"CLAIRE!", skriker jag till Bojana och Jasmine som fortfarande stod vid bilen och de stänger bildörrarna fort och springer upp medans jag försöker få upp den låsta dörren.

Efter många försök med att böja låset, slänga in mig i dörren och bryta handtaget så fick vi tillslut upp den. Jag och Bojana tar henne i armarna och bär henne upp och lägger ena armen bakom Bojanas nacke och den andra armen bakom min. Jasmine försöker snabbt flytta alla väskor, och snacks som låg över halva soffan och vardagsrumsgolvet och vi lägger Claire sakta ner på den gråa bäddsoffan. Bojana springer snabbt ut och hämtar en gammal tröja som vi längre inte använder i ena väskan vi har med oss, och jag försöker få i henne vatten medans Jasmine försöker slå henne lite löst på kinden för att hon ska vakna.

Bojana kommer snabbt tillbaka med tröjan och jag häller på lite kallt vatten och lägger den på hennes panna.
Efter 5 minuter vaknar hon upp.
"Du är gravid?!", är det första Bojana säger när Claire vaknat till. Jag bara kollar på henne.
"Hur mår du?", frågar jag Claire.
Hon verkar förvirrad och ledsen.

Efter flera timmar sen Claire vaknade upp ville hon äntligen öppna upp om vad som hänt, hur hon blev gravid och att Mark är död. Allt jag kan göra är att förstå henne. Ingen har haft det lätt. Inte sen alla splittrades.

Men vi väljer att inte prata mer om det, vi tar väskorna som låg i det lilla gula huset för att bege oss ut på vägen med bilen. Det var mörkt men vi behövde ta oss härifrån. Lämna New Orleans för alltid. Om mina föräldrar fortfarande lever så jag vet jag att vi kommer hitta tillbaka till varandra. Dem kanske inte ens är kvar i New Orleans. Dem kanske drog härifrån för flera månader sen.

Efter 30 minuter bilväg så ser jag Claire i baksätet kolla vänster mot alla träden och tillslut skriker hon till:
"STANNA BILEN!". Jag stannar fort bilen och ser Claire nästan springa ut i skrik och panik, och där ser jag Mark, som inte lever. Som tur va var Jasmine snabb ut ur bilen för att stoppa henne. Mark går inte mot oss. Han kollar bara ner på Claire som sitter i Jasmines händer och gråter.
Mark finns fortfarande där inne. Första zombiesen vi träffat av alla flera tusen zombies som faktiskt ser vilka det är som står på andra sidan vägen.
Han kan inte prata, knappt gå heller men han står där, utan att attackera. Jag bara vänta tills att han skulle vänta sig om men allt han kolla på var Claire...och tillslut på kniven som jag höll i min hand. Jag visste vad han ville.

Jag gick fram sakta till honom men när jag var i mitten av vägen så gör han något tecken som typ "stanna", med händerna och sedan kollade ner på Claire. Jag försökte förstå vad det var han menade och sen så slog det mig.
"Claire, kolla bort", sa jag till henne och gick långsamt fram igen mot Mark.
Jag kollar bak för att se om Claire kollar bort. Jasmine täckte Claires ögon med hennes armar.
Nu är jag bara en centimeter ifrån honom, om ens det och jag håller kniven vid hans huvud. Han försöker inte ens röra mig. Han bara står där som en staty och kollade mig rakt in i ögonen. Jag vet att han försökte säga något men allt jag kunde säga var:
"Vi tar hand om henne. Hejdå, min vän". Det såg ut som att Mark hann att le lite innan jag satte kniven i hans huvud så han föll ner på backen. Jag hör Claire fortfarande skrika. I vanliga fall skulle jag bett henne vara tyst pågrund av zombies som kan höra men jag lät henne låta. Skrika. Hur högt hon ville.
Jag ber också Bojana komma och hjälpa mig så vi kan sätta Mark vid trädet där han kom ifrån. Han var tung men det gick.

Vi stod där, höll varandra i handen för att sedan vända till bilen där Jasmine och Claire fortfarande satt på marken.
Jag sätter mig på huk framför Claire och hjälper henne upp.
Vi satte oss i bilen snabbt för att sedan köra iväg innan alla som hörde Claires gråt och skrik, kom gåendes mot oss.