1256 dagar

Kapitel 14

                         Ingen mat och vatten!

Fler dagar hade gått, jag och Marina hade ännu inte hittat någonting. Alla affärer var tömda. Vi var törstiga, hungriga och svaga. Marina har sagt till mig flera gånger att hon vill ge upp men jag har pushat på henne och sagt att jag inte ska låta någonting hända henne.

När vi precis hade tänkt att svänga vänster in i den lilla staden vi var i för att gå till en liten kiosk som vi såg emellan innan vi svängde, men där var det massa zombies. Såg ut som stora myror. Fullt av dem. Vi vänder snabbt när vi märker att dem fått syn på oss och springer.
Vi svänger höger runt och försöker samla våran sista energi till att springa ifrån dem.

Jag märker efter några sekunder att jag springer själv. Marina har stannat. Jag vänder mig om snabbt och andas tungt och sväljer hårt. Sedan ser jag en idiot få tag på henne. Och biter henne i nacken.
"SPRING! RÄDDA DIG SJÄLV!", skriker hon till mig. Det kanske ser ut som att hon försöker offra sig själv för att rädda mig, och det kanske är så, men det är också för att hon hade förlorat hoppet.
"MARINA!", skriker jag bara men ser henne försvinna bakom alla zombies. Jag hör henne skrika och sen blev det tyst. Jag sa till mig själv att ingenting skulle hända henne. Om jag bara hade reagerat eller märkt samma sekund som hon stannade hade jag kunnat rädda henne. Hon var min syster. Min familj. Men jag var tvungen att rädda mig själv. Jag fortsatte springa. Jag kollar bak och ser hur dem första zombies hade flyttat på sig, det fanns ingenting kvar av Marina.

Jag lyckas komma in i en liten butik vänster om mig när jag springer. En liten butik som heter Small Batch, tyvärr ingen mataffär men det fick duga, bara jag kom ifrån dessa äckliga köttätande varelser. Jag såg troféer, blodiga troféer, lackering, gravörer, dekorativa tallrikar och massa annat. Det var inget ställe att stanna länge på, så i hopp att flocken skulle passera satt jag där. Vid hyllan där alla troféer var.
När jag kollade upp mot hyllan framför mig så ser jag som en dekorativ kaffemugg eller som en vit liten men tjock termos där det var en grå text som lydde "I googled myself. Turns out I'm a bitch", och allt jag kunde vara att skratta för jag visste, att om vi hade gått in i den här butiken som familj om allt hade varit så vanligt så hade Marina utan tvekan köpt den, eller så hade pappa köpt den åt henne för han hade tänkt likadant som jag tänker nu.

Jag sitter många timmar och väntar på att flocken ska vandra vidare men minut efter minut kollar jag uppåt mot det stora fönstret bakom hyllan där kaffemuggarna eller kaffetermosarna är, men jag ser dem fortfarande utanför. Som att de väntar på att jag ska gå ut så dem kan slita mig i stycken. Men jag vägrar. Jag tänker inte dö förrän jag hittat resten av gänget.

Jag ställer mig upp, svag i ben och armar, hungrig och törstig. Jag försöker hitta en bakdörr. Framsidan är omöjlig. Då dör jag direkt. Jag hade tur, det fanns en bakdörr i rummet där personal satt under sin lunch. Jag smyger sakta ut och försöker smygtitta med ena ögat bakom väggen för att se så ingen av flocken står på sidan om butiken. Det var tomt.

Bakom butiken fanns ett svart, långt och tjockt staket in mot en skog som jag var tvungen att försöka hoppa eller klättra över. Det fanns ingen möjlighet för mig att försöka stanna kvar i staden för att hitta mat och vatten, utan jag fick helt enkelt försöka ta mig igenom den stora skogen och leta efter mat och vatten någon annanstans.

Jag går igenom skogen med tunga steg, tar handen mot nästan varje träd och försöka trycka mig vidare för att kunna hålla upp mina ben. Det började bli mörkt också.
Efter en timmes vandring sätter jag mig ner på en liten sten i skogen, och från ingenstans började det regna. Ganska mycket.
Jag har aldrig blivit så glad av att se regn. Jag tar fram min vattenflaska och Marinad gamla vattenflaska som hon hade lagt i min väska den dagen vi kom till biblioteket.

Jag försöker ställa dem rakt och trycka ner flaskorna i jorden och lägga mossa runtom för att dom ska stå stilla. Och medans det öser ner regnvatten i flaskorna så står jag där med mina händer ihop och låter regnet komma i mina handflator och jag dricker och dricker.
Jag var så törstig. Hungrig är jag fortfarande men vattnet hjälpte mycket.

Efter cirka 30 minuter så var båda vattenflaskorna fulla och jag stängde igen locken på båda. Nu vad det dags att börja vandra igen trots att regnet nästan slår hårt mot ansiktet.