1256 dagar

Kapitel 22

                               Georgia!

Mil efter mil efter mil hade vi åkt. Kolla igenom hus, butiker, sjukhus och massa annat. Claire satt alltid i bilen pågrund av hennes bebis och hon var fortfarande helt förstörd efter Mark. Det är ju bara två och en halv vecka som har gått sedan vi åkte från Lousiana. Men mycket har dock hänt. Vi träffade en kille, Simon. Mycket stilig var han, och väldigt snäll. Tyvärr så valde han att gå sin egen väg och lämnade våran bil vid motorvägen när vi åkte från Atlanta för att hitta ett ställe att bo på så länge som det går. Han fick lite mat och vatten med sig. Hoppas han fortfarande är okej och att han mår bra.
Bojana är som vanligt. Hennes humör går upp och ner. Ibland är hon super glad och är positiv, och ibland hör jag henne gråta på toaletten i mörkret under nätterna.
När vi kom till Georgia så fanns det ingenting kvar. Inte en människa men desto mer zombies. Vi lyckades döda några stycken vid vägen i Cartersville, en liten ort i Georgia. Cirka 53 minuter från Atlanta med bil.
Vi tänkte försöka bosätta oss på något sätt i Atlanta men det kryllade av zombies. Vid varje steg man tog. Vi försökte ta död på några vid ett stort blått hus i Atlanta men mer och mer zombies kom.
Nu är vi i cartersville. Och vi hade hittat ett hem. Som förhoppningsvis vi kan stanna i länge. Speciellt när Claire har fött sitt barn. Hon måste ha något säkert ställe att förlösa det på och för barnet att vara tryggt när det är ute från magen.

Huset var väldigt stort, och av någon konstig anledning väldigt rent.
Huset hade beige färg ovanpå och stenväggar nedanför, så ett tvåfärgshus, den hade källare också och två stora bita garageportar på framsidan och en röd ytterdörr med smala avlånga fönster och vitt runtom. Precis så hittade vi Claire också, pågrund av dessa smala avlånga fönsterna bredvid ytterdörren där hon satt i det gula huset i Lousiana. Fem sovrum och tre badrum, så om vi möter på fler personer är dom mer än gärna välkomna.
Några av rummen på övervåningen hade hårt träd som golv, medans vissa hade en stor golvmatta över som ser ut och känns som golv, och sedan badrummen och köksgolvet bestod av vitt och grått tegel.
Varken badrummen, toaletterna, vardagsrummet eller ja något rum var speciellt litet. Man får plats med minst 3 sängar i varje rum. Badkar hade alla badrum också men tyvärr inget vatten såklart. Köket var väldigt stort och fint men eftersom att elektricitet inte funkar och har inte gjort på snart ett år så var det ingen idé att ens vara i köket.

I rummet jag sov i på vänster sida direkt när man kommer upp på övervåningen var väldigt stort med en stor dubbelsäng, massa hyllor som hänge på väggarna och väggarna var även dekorerade med massa fina tavlor på naturen. Två garderober fanns det också så där har jag packat in lite kläder som vi samlat på oss under bilresan från Lousiana.
Alla sovrum såg i stort sett likadana ut bara annorlunda dekorerade. Jasmine och Bojana delade rum då Jasmine kände sisådär att sova ensam. Claire sover i rummet på nedervåningen precis bredvid vardagsrummet. Där nere finns det två toaletter också.
Baksidan av huset fanns en stor träaltan med stora långa trappor ända upp till övervåningen där man kan gå igenom en dörr som leder in i Bojanas och Jasmines rum.
Vi brukar sitta där ute ibland och bara njuta. Speciellt när det är tyst. Inga fåglar som sjunger, ingen blåst som sveper förbi våra ansikten, inga bilar som åker förbi eller tutar på andra människor att flytta på sig, det är helt tyst.

Om bara någon vecka, eller kanske till och med dagar ska Claire föda. Mamma är eller mer var bara en undersköterska, hon var aldrig utbildad till det här vilket gör att jag inte lärt mig någonting om att föda upp barn. Men jag tror och hoppas på att det ska gå bra. Claire som bara är 18, ska snart fylla 19 också. Jag räknar alla dagar som går. Just nu är det 290 dagar sedan allt hände, 264 dagar sedan Claire blev gravid, vilket motsvarar att vi har kämpat oss igenom detta i 9 månader, 2 veckor och 6 dagar, och Claire har varit gravid i 8 månader, 3 veckor och 3 dagar.
Det sista som jag aldrig kommer glömma är att
Oliver har varit död i 257 dagar, vilket motsvarar 8 månader, 2 veckor och 3 dagar. Marina har varit död i 150 dagar vilket motsvarar exakt 5 månader. Jag saknar dem varje dag.