1256 dagar

Kapitel 17

                                     Staden!

Efter många timmars sömn och klockan säkert var runt 3 på eftermiddagen så vaknade jag. Stormen hade passerat och det var tyst.
Jag knackar på Bojanas dörr som fortfarande låg och sov.
"Bojana?", viskar jag. Hon vaknar till och sträcker på sig.
Jag ber henne vakna till så att vi kan i oss något innan vi beger oss ut. Vi pratade en stund innan vi somnade om att det kanske finns något vi kan behöva i staden och därför ska vi gå igenom butik efter butik. Det fanns massor med butiker och restauranger i staden. Pizzerior, godisaffär, alkoholbutik, mataffär, till och med McDonalds fanns där också.
Vi åt varsin halva av ena pasta påsen som vi hade i ryggsäcken tillsammans med några kalla korvar och vatten.
Vi satt och prata om allt möjligt i minst en timme innan vi begav oss ut genom den stora vita dörren. Fortfarande ingen zombie i närheten. Inte vad vi kunde se iallafall. Det var väldigt kallt så det första vi skulle göra var att gå in i klädaffären enochfashion precis nedanför backen. I vanliga fall är dessa kläder väldigt dyra men allt är gratis nuförtiden.
Vi samlade på oss lite varma kläder som vi la i plastpåsen som jag hittade i en låda i köket som var i huset. Jackor, skor, några byxor och tröjor. Jag vet inte hur länge jag har gått i samma kläder nu. Jag och Marina försökte ta oss in en klädbutik i förra staden men den var låst. Hade vi försökt öppna hade larmet nog gått och då hade vi båda dött.

När vi kommer ut genom klädbutiken så tar vi oss vidare in till matbutiken på andra sidan vägen men det var tomt. Rensat.
Vi gick in i varje butik, de flesta butikerna var redan rensade. Det fanns en liten vårdcentral också som vi smög in, några zombies som vi fick döda men vi fick tag på lite toapapper från de olika helvita toaletterna som fanns där. Åtminstone så vi klarar oss ett tag. Jacka hade vi satt på oss också eftersom det redan börjar bli mörkt och kyligt, så nästan halva dagen hade gått åt när vi sov, men det var skönt att få lite sömn i en riktig säng.

Efter någon timmes vandring runt i olika butiker bestämde vi oss för att se vad alkoholbutiken hade för "vuxendricka" att bjuda på. Dem hade allt från whiskey och vodka, till cider och öl.

Vi struntade i om det var gammalt. Jag drack fyra fulla ölburkar med bara 4% alkohol, Bojana drack cider med 7%. Hon hatade öl, hon kunde knappt känna lukten av öl.
Vi blev lite fulla. Som tur var hade vi låst alla dörrar som fanns i butiken så att ingen varelse kunde ta sig in när vi är som vi är just nu.
Bojana hade säkert druckit minst 5 cider, hon var helt galen. Men jag förstår henne.
Vi bestämde oss för att fylla på lite whiskey i glasen som vi hade hittat i butiken bredvid. Bojana ville verkligen ha dessa glas för dom var så fina. Och hon älskar rosor, som var detaljerat på dem genomskinliga halvstora glasen. Vi drack och drack. Sedan bestämde vi oss också att köra glaset upp med lite vodka shots.
Efter det var vi dyngraka. Vi kunde knappt stå och vi skrattade så vi nästan grät. Vi berättade massa olika historier och pratade om många minnen.
"Kommer du ihåg..", var någonting som dök upp i nästan varje minne vi skulle ta upp.

Vi valde att lägga oss sen på golvet. Bojana lägger sitt huvud emot min mage och skrattar fortfarande och jag ler mot henne. Det var skönt att skratta och se Bojana skratta. Trots att vi var ifrån varandra så länge så har hon nog inte skrattat en enda gång. Jag vet att hon var helt förstörd när Oliver dog och det kändes nästan som att hon hade tappat förmågan att skratta.
Jag och Claire försökte komma på massa roliga skämt eller prata om roliga saker som hände oss för många år sedan men hon log inte ens. Hon var inte den enda som var förstörd men jag och Claire försökte ha positiva tankar, hålla hoppet uppe och försöka överleva för Olivers skull. Det var inte lätt men det är någonting man blev van vid tillslut. Tyvärr. Men Bojana blev starkare för varje dag som gick. Och nu är hon här, skrattar så hon nästan gråter.

Efter någon timme så hade Bojana somnat och jag håller på med armbandet som Oliver hade på sig när han dog. Varje natt ser likadan ut för mig. Läser bokstäverna om och om igen, sätter på mig armbandet runt handen och somnar.