1256 dagar

Kapitel 40

                  1256 dagar! (Sista kapitlet)

Max:

Jag har nu laddat batterierna och det är dags att packa på sig det sista för att bege mig ut igen.
Bredvid det blåa huset fanns ett gult hus så där ska jag kika först. Jag är rädd. Riktigt rädd faktiskt. Jag är helt ensam. Ingen syn på något på flera veckor. Bonnie vet jag inte ens om hon lever eller vart hon är. Men jag håller hoppet uppe.

Jag beger mig till det gula huset bredvid men fanns ingenting. Bara massa skit. Så jag tar på mig väskan igen som jag ställde ute i hallen i det gula huset och öppnar den svarta trädörren och ger mig iväg igen.

David:

Jag lyckades springa ifrån dem där äckliga virus jävlarna i byn, jag kom ut levandes. Jag har träffat en grabb som heter Miguel som kommer från Mexiko men bott i America i 15 år. Bara några år yngre än mig är han. Lång, stor, stark och jävligt tuff. Pricksäker är han också.

Han letar efter sina tvilling döttrar Amy och Winnie på 14 år och hans son Alejandro som är 22 år. Hans fru dog tyvärr i en bilolycka bara något år innan allt detta inträffades. Så det är de vi försöker göra nu. Dem blev tydligen splittrade när någon militärgäng kom och tog barnen och alla kvinnor och papporna blev kvarlämnade för att överleva själva. Som gamla tiden. Alltid männen som blev övergivna eller kvarlämnade om något dåligt hände. Men sånt är livet.
Men vi vandrar och vandra i hopp om att hitta Miguels barn.

Max:

Mörkret börjar närma sig igen och jag har vandrat vid den här vägen i säkert 5 timmar nu. Den tar aldrig slut. Inga hus vid vägkanten heller sen jag lämnade det blåa och gula huset. Jag börjar bli trött igen. Men jag vägrar sova på vägen, isåfall måste jag ta in mig i skogen någonstans och dricka lite vatten samt få i mig något att äta. Men jag vandrat lite till, tills det tar helt stopp i mina ben.

Efter mer än någon timme extra så går jag in i skogen på en stig precis vid vägen för att se om jag kan hitta någonstans att sova. Kissnödig som fan är jag också så det var de första jag skulle göra.
Jag ställer mig vid ett träd för att kissa och såklart, bara någon sekund efter så kommer en zombie igen. Som vanligt. Dessa idioter låter oss aldrig andas.
Jag knäpper igen gylfen och går mot zombisen för att sätta i saxen i hans hjärna. Snabbt och smidigt.

Jag kollar mig omkring för att se om det finns någon mer men det var tomt. Jag sätter mig sedan ner och äter upp den sista chokladbiten, en hård macka och dricker några klunkar vatten. Det finns bara några hårda mackor kvar och halv flaska vatten vilket betyder att jag måste hitta mat imorgon annars kommer det sluta med att jag blir hungrig och tappar all energi igen, vilket jag inte har lust med.
Efter att jag käkat det jag skulle så lägger jag mig ner och somnar snabbt. Ingen tvekan.

David:

Vi kämpar oss fortfarande igenom alla zombies och i hopp att hitta Miguels barn. Men barnen kan vara vart som helst i Amerika. Men det är ingenting jag säger till Miguel.
Vi sätter oss ner för att käka lite, maten börjar ta slut men vi måste ha energi för vi vet inte när nästa gång är för oss att sätta oss ner.
Men bara efter 10 minuter så ser vi en stor jävla klunga av zombies som börjar vandra mot oss så det var bara att fort packa ner det vi hade packat upp och sedan börja springa sakta, tyst och säkert och hitta någonstans att gömma oss tills klungan försvunnit. Vi lyckades hitta en buske bakom ett nerbrunnet hus en bit ifrån vägen där klungan gick, så förhoppningsvis kunde dem inte känna våran lukt.
Men ge mig fan på att dem gjorde det. Jag ser 7 zombisar komma mot oss, jag vet inte om dem känner lukt av de döda då det låg en död zombie bakom oss, men vi ville inte chansa så snabbt tar jag fram min vassa kniv och skär upp den döda zombisen. Miguel börjar prata spanska och är livrädd och äcklad men jag ber honom bara hälla käften och fokusera. Jag smeter på zombisens blod, tarmar och allt sånt äckligt skit på oss snabbt som fan och jag ber Miguel ställa sig upp och låtsas vara en av dem. Han litade inte på mig först till han insåg att dem inte attackerade oss eftersom vi luktade död. Och sedan vandrades zombisarna vidare och vi väntade tills dem hade gått en bra bit för att sedan fortsätta vandra igen.

Max:

Det är fortfarande mörkt, har bara fått någon timmes sömn men det var allt jag behövde för att kunna gå vidare eftersom jag var tvungen att hitta mat innan det är försent. Och eftersom jag redan gått den här långa biten, flera timmar, nästan ett dygn så vet jag inte hur lång den här vägen är. Och vart jag kan hitta nästa vilopaus eller nästa hus. Och jag har ingen aning om vart jag kan hitta mer mat. Känns bara som det blir mindre och mindre mat för varje dag som går. Det känns som det är flera tusen överlevare som plockar på sig mat, bara att vi aldrig lyckas hitta dem.

Jag går och går, trött som fan, som vanligt. Jag är hungrig också men jag vill inte äta något än för jag vet ju som sagt inte när och vart jag kan hitta mer mat.
4 zombisar är lite längre fram också, men det är bara att snabbt döda dem.
Men innan jag ens hinner blinka så kommer det en zombie bakom mig och biter tag i min arm och jag skriker i ren smärta så att de andra fyra zombisar hör mig också, men jag tar fram min sax i min högra ficka och hugger honom i hjärnan och jag tar zombisarna en för en och tillslut är alla nere på backen döda. Men jag har blivit biten. Jag kommer dö.

Men jag inser precis då att det kanske finns ett sätt. Jag håller mig för bitsåret och springer in i huset där jag ser exakt samma bruna stuga som jag först hittade efter att vi blev attackerade i byn, jag har alltid gått i en stor jävla cirkel. Men jag orkade inte bry mig. Jag behövde rädda mig själv. Jag springer snabbt som fan in i stugan och försöker hitta en yxa eller något att hugga av armen på. Som tur var så hittade jag en lite mindre yxa för att till exempel hugga ved och sedan hittade jag en gammal jacka som jag snabbt river isär med all energi jag har och knyter runt min arm nära såret och sätter en liten del i min mun för att inte göra höga ljud ifrån mig och bara tar ett snabbt djupt andetag och sedan hugger snabbt igenom armen och jag skriker och faller ner på knäna men sedan utan att ens tänka sätter jag runt den lilla jacka delen som jag rev sönder och sätter runt så att jag inte förblöder. Mamma hade jag hoppats varit ganska stolt.

Jag ställer mig sedan upp och går ut mot vägen igen i hopp om att jag hittar ut från den här cirkeln som jag gått.
Det gör ont men jag går här 1256 dagar senare.
Ensam.