1256 dagar

Kapitel 9

   Marina, pappa Henry och mamma Eliza!

Marinas perspektiv!

Jag heter Marina och jag är lillasyster till Max. Max är fyra år äldre än mig. Det har varit så mycket.
När allt hände så hade jag precis kommit hem från skolan och allt var som vanligt. Mamma var i köket och lagade mat och pappa kollade på fotboll och drack kaffe. Han brukade hjälpa till, men att laga mat var inte hans specialitet. Så det var mammas eller Max uppgift varje dag. Men den dagen var Max ute. Jag kommer ihåg att jag går upp på övervåningen för att göra läxan som vi fick över helgen. Alltid när vi får läxor över helgen ser jag till att göra den samma dag, direkt när jag kommer hem för att sen njuta av helgen och ha kul med vad jag än bestämmer mig för att göra. Om det är att ligga i sängen med pyjamas eller vara ute med vänner.
När mamma hade ställt makronerna på spisen och när de precis skulle börja koka så försvann elektriciteten. Pappa blev galen eftersom fotboll är hans liv. Han springer ner snabbt till källaren för att försöka få igång elen men ingenting funkar. Jag försöker ringa min bästa kompis Natalie men ingen teckning finns på mobilen. Så jag går ner snabbt till mamma och pappa som står i köket och pappa trycker ner sina händer hårt mot diskbänken för att försöka lugna ner sig.
"Vad händer?", frågade jag lite rädd till mamma och pappa. Och sen förklarade jag att det varken finns el eller teckning längre. Det var då pappa reagerade snabbt och försökte springa ut för att se någonting och där nere var det. Jag såg människor äta människor. Jag sväljer hårt och känner hur hela min kropp skakar och jag vill bara spy.
Pappa vänder sig om snabbt och springer in mot vårat hus igen och stänger samt låser dörren. Och jag ser hur mamma och pappa bara kollar på varandra. Mamma ser rädd och förtvivlad ut medans pappa bara skakar på huvudet som att han visste att detta skulle hända.
När vi står där i hallen bredvid skohyllan så är det någon som tutar utanför. Det är pappas gamla jobbarkompisar från militären och bilen var en stor grön skåpbil.
Pappa tar min och mammas hand och bara springer ner till bilen och hoppar in i skåpbilen. Jag ser hur dessa människor springer efter men de hann precis stänga luckan.
Och det var så vi alla överlevde och kom från huset.

Henrys perspektiv!

Jag såg hur Eliza och Marina mådde och hur rädda dom var. Jag tänkte mycket på att försöka ta mig ut ur huset och försöka hitta Max, men det fanns ingen chans. Max var någonstans och vi var fast med minst 50 zombies utanför huset. Jag tackar Carl som är min gamla chef att han visste vart jag bodde och kunde hämta upp oss. Annars hade vi nog dött. Allt detta var nytt. Marina trodde jag visste att detta skulle hända men jag hade ingen aning. Men anledningen till att jag knappt reagerade är för att man inte får visa rädsla. Jag har fortfarande mina militär instinkter inom mig trots att jag slutade jobba som militär när Eliza födde Max. Jag ville vara en pappa till min nyfödda son. Jag saknar militären ibland men att vara med min familj var det som spelade störst roll.

Elizas perspektiv!

När jag fick reda på efter några dagar sedan Max kom hit att han hade besökt sjukhuset så hade jag önskat att jag var kvar. När allt detta hände så gick vi in minst 15 av oss och rensade hela sjukhuset med mediciner, mat, täcken, kuddar och verktyg. Något litet som man kunde använda för att döda vad det nu var som fanns...finns där ute.
Allt jag tänkte på den dagen var Max. Min förstfödde son. Mitt allt. Jag ville bara att han skulle visa ett tecken på att han levde, så att vi kunde komma tillbaka för att hämta honom. Men sen när vi kom ut från sjukhuset och jag kollar ut genom den lilla rutan bak, så ser jag det. Den lilla staden nästan stå i brand. Bilar som krockat med varandra och det kryllar av zombies. Jag kände på mig att han var död. Det var alldeles för många zombies för att han skulle kunna överleva. Jag gick dag och natt och tänkte på honom.
Jag önskar jag hade lämnat något slags meddelande till honom när vi var på sjukhuset. Då jag visste att Max skulle försöka ta sig dit, om han levde. Men nu är han i säkerhet hos oss. Och det är allt jag kan begära. Nu försöker vi bara överleva denna striden tillsammans och hoppas på att ingen mer dör.
Sedan allt hände så har vi förlorat fem personer.
Clara, en gammal forskare. Hon visste mycket. Hon blev tyvärr biten när vi försökte springa från sjukhuset in till bilen.
Mary, en 17 åring som vägrade lämna sin mamma när hennes mamma blev biten precis utanför ett gult hus strax utanför den lilla staden som vi bodde i. Mamman bet henne. Och där också tredje personen vi förlorade, Ella, mamman till Mary.
Elijah, en äldre gubbe på säkert 50 år, precis som alla andra. Biten. Av dessa söndertuggande monster. Det var minst 20 stycken som fick tag på honom. Jag tror inte han kom tillbaka till liv, omöjligt att det fanns någonting kvar av honom. Och sedan Noah, en liten kille på 13 år. Han dog bara för några dagar sedan. Han blev väldigt sjuk, jag försökte göra allt. Ge honom mediciner från sjukhuset, vatten, mat, men ingenting funkade. Efter någon dag eller två så insåg vi att han aldrig var sjuk. När vi skulle begrava honom i jorden på den stora ängen precis bredvid så såg vi fyra rivmärken från någonting på hans arm. Då insåg vi att betten från zombies är inte de enda som är farligt. Men att när man blir riven, så går det långsammare och det gör ondare att förvandlas till en sån där.
Jag kan inte ens förstå hur den lilla pojken måste ha känt och mått.

Må alla vi förlorat vila i frid.