1256 dagar

Kapitel 31

                        Tjejen utan namn!

Det är mörkt ute och solen har gått ner,
Kyrkklockan kommer säkert ringa 22 snart. Hon tjejen vi hittade i Hilton har vaknat till liv igen. Jag har knappt ätit idag för att jag nästan bara suttit med henne. Jag pekar på hennes piercing som hon har på naveln och försöka få henne att förstå att vi måste ta ut den och göra rent såret. Jag vet inte ens om hon pratar och förstår engelska eftersom vi bara har hört "mer mer mer". Men hon verkar förstå eftersom hon nickar.
Jag tar fram handskarna som ligger oanvända på bordet, och sedan försöker jag försiktigt dra ut piercingen. Hon biter sig hårt i handen men jag ber henne ta bort den och så ger jag henne ett brunt bälte att bita på. Det måste göra ont. Hela hennes navel var täckt av smuts, blod, skorpor och runtom naveln var det knallrött. Nästan som en tomat. Men jag lyckas tillslut gå av navelpiercingen och jag ger lägger den på det runda lilla blåa bordet precis bredvid sängen. Och sedan tvättar jag försiktigt med tvål och vatten.

En vecka har gått sedan vi hittade tjejen. Vi har ännu inte fått reda på hennes namn, bakgrund eller hur länge hon varit själv. Både jag, Bonnie och Caily har försökt fråga henne några frågor men hon har inte sagt ett ljud. Vi försökte få in henne i duschen också men då satte hon sig på golvet och börja skrika. Hon har inte ens vågat kommit ut och hälsat på resten av gänget. Hon vill inte ens sova i ett hus. Hon vill bara ligga i den där sängen i sjuktältet.

Jag, David, Caily och Alex måste dra oss vidare mot Macon. Bonnie kände inte för att följa med trots att hennes ansikte är mycket bättre så jag ber henne hålla koll på tjejen utan namn. Bonnie bara skrattar. Och sedan pussar jag henne löst på pannan. Och sedan kollar jag upp mot huset jag och Bonnie bodde i och ser pappa kollar ut genom fönstret där han fortfarande är inlåst. Han har inte bett om ursäkt eller visat att han är tillbaka till sitt gamla jag, och därför är han fortfarande där inne.

Bonnies perspektiv!

Jag ser när Max och resten hoppar in i bilen och åker iväg till Macon. Och jag går tillbaka till tältet där tjejen som vi ännu inte vet namnet på ligger. Jag bara kollar på henne när hon ligger där och fortfarande kliar på sina armar. Hon har massa rivsår och hon blöder från såren. Naveln där hennes piercing satt börjar bli bättre. Inte lika röd och skorporna börjar försvinna och bli mindre. Vi försöker att inte låta henne klia där nu när det läker så fint eftersom det kommer bli smutsigt och infekterat igen.
När jag sitter där på den svartvita kontorsstolen i sjukhustältet så hör jag helt plötsligt från ingenstans på sidan om mig:
"Penelope", hör jag en viskning. Jag vänder mig om sakta till tjejen i sängen och säger rakt ut:
"Bonnie...jag heter Bonnie!", och från ingenstans börjar hon skratta och nästan sparka i sängen för att hon av någon anledning tyckte detta var skit kul.
"JAG heter Penelope!", säger hon sedan med fortfarande massa skratt i sig. Jag kollar på henne med huvudet på snedden och sedan ler mot henne.
"Kan jag snälla få duscha dig", ber jag snällt. Och det är inte för att hon luktar illa eller är smutsig utan mer för att stackarn ska sluta klia på kroppen och i hårbotten.

Penelope nickar och sätter sig på kanten av sängen och sedan går med mig in i Alex och Cailys hus för att duscha av henne.
Jag ber henne försiktigt ta upp armarna så att jag kan ta av henne tröjan och sedan sätta sig på stolen precis bredvid handfatet så att jag kan ta av henne dom tighta jeansen och sedan de blåa trosorna och la allt i den svarta tvättkorgen bredvid toaletten.
Hon håller i min hand och försiktigt lyfter upp draperiet som hängde runt om duschen och sätter på vattnet. Hon lutar sig bakåt och njuter. Trots att vattnet är ganska kallt men Penelope kan inte ha duschat på flera månader, verkligen flera månader. Vi är nog en av de få som är kvar som faktiskt ändå har det okej. Det är därför jag oftast tillsammans med Max, Alex, Caily och David åker ut för att inte bara hitta förnödenheter men också överlevare så att dem kan få det så bra som möjligt också. David bytte plats med Henry, annars brukar Henry följa med ut men inte i det tillståndet han är i nu.

"Vill du ha schampoo?," frågar jag Penelope som fortfarande står och njuter under det rinnande vattnet. Hon kollar på mig och vattendroppar som rinner ner från hennes huvud till hennes ögon, men hon skakar på huvudet.
"Lite kropps schampoo då?", frågar jag, och det dög. Huvudsaken är att hon får bort all smuts och att jag kan rengöra såren hon kliar sönder. Hon kliar i hårbotten också men att bara få veta hennes namn var ett stort steg i hennes återhämtning.

Efter att jag tvättat av hennes kropp så låter jag henne låna lite kläder av mig. Hon är betydligt smalare än mig så kläderna var lite stora men hon älskade dem. Att hon kunde röra sig. Hon kände sig nästan fri. Och vi går tillbaka till tältet där jag ger henne en macka och lite Jordgubbssaft som Celine hade gjort när hon odlade jordgubbar för ett tag sedan.
Och bara efter några minuter när Penelope hade ätit upp mackan och druckit halva glaset med juice så hade hon somnat.
Hon måste vara skit trött efter allt som hon gått igenom. Nu säger jag inte att hon måste ha gått igenom någonting, eller ja antagligen med Zombies och allt sånt skit men det känner lite som att någonting hände i den där staden i north Carolina, och jag hoppas verkligen att hon öppnar upp sig så att vi kan hjälpa henne att bearbeta vad det nu än var eller är.