1256 dagar

Kapitel 33

                          Bonnie och Max!

Det Bonnie gjorde för någon vecka sedan var fan det sjukaste jag sett. Det var väldigt vågat och jag är stolt över henne. Hon har även fått tillbaka Penelope. Eller jag vet ju inte om Penelope var såhär innan allt hände, eller innan vi träffade henne men jag gillar henne. Hon är tuff, glad, sprider väldigt mycket kärlek och gör väldigt bra mat. Utav det vi kan göra mat av. Sallad är väldigt populärt och vanligt o världen just nu. Det finns inte så mycket annat att äta. Celine valde att börja odla igen, jordgubbar, blåbär, tomater med mera.
Bonnie och jag låg bara kramandes igår kväll i bäddsoffan hos Caily och Alex. Vi sa inte ett ljud, utan bara låg där, höll om varandra, kollade upp mot taket och sedan somnade vi. Såsom vi somnade, vaknade vi morgonen efter. Det kändes som att vi nästan hade satt massa lim och klister på oss så att vi inte kunde röra oss eftersom vi inte rört en fena under natten, men så var inte fallet. Som tur det. Vi tänkte åka iväg idag för att leta efter förnödenheter men vi har redan allt som behövs än så länge så vi valde att bara vara hemma, eller i staden idag och arbeta som vanligt. Jag med barnen och Bonnie i köket tillsammans med Penelope. Bonnie hjälper bara henne ibland, och ibland hjälper Bonnie Celine och så vidare. Hon är lite överallt. Men på morgonen när vi vaknade så var Caily och Alex i "matsalen", som vi kallar det trots att det bara var ett rum med lite stolar, inga bord, och dom väntade på frukost och vi var ensamma i huset. Jag behöver nog inte gå in på detaljer om vad som hände då. "Hehe". Iallafall, efter det så gick vi till matsalen och fick serverades lite macka med skurna tomater och jordgubbar på ett fat. Jordgubbar har man inte ätit på länge.
Och ni kanske undrar vad som hänt med min pappa sedan sist. Han har bett om ursäkt och vi hade en lång pratstund dagen efter vi kom hem. Han bröt ihop i tårar och jag som är så känslig, började gråta när han grät. Men vi kramade om varandra och nu är han tillbaka till att försöka fixa rören så att vi kan få lite varmvatten då det börjar bli jävligt kallt ute. Vi har elektricitet och vi kan även göra kaffe och te då vi hittade både en kaffebryggare och en vattenkokare när vi var i Macon. Allt var i förpackning fortfarande och helt fungerande. Jag tror hela staden jublade när vi kom tillbaka och packade upp dessa godsaker. Nu saknas bara den här jävla värmen.

Jag och Bonnie firar sju månader idag. Och kommer ni ihåg vad jag sa i början? Jag räknar alla dagar. Och därför har jag koll på att det är min och Bonnies sju månaders dag. Så efter att jag har lärt barnen lite geografi och engelska och Bonnie har, ja hjälpt till med vad det nu än är så kommer vi åka ut med bilen där vi först träffades. Garden city i Georgia. Det tar bara 9 minuter med bil. Vi träffades i en kyrka. Vi skulle bara gå in där för att kolla efter zombies och säkra den lilla staden men där satt dom. Vapnena riktade mot oss. Såklart. Men efter ett tag så la dom ner pistolerna i fickan och presenterade sig. Och nej, vi kommer inte fira våran sju månaders i en kyrka. Men iallafall i staden. Det finns inte så mycket att göra i en zombie apokalyps men bara att få umgås med henne, mer kan jag inte begära.

Några timmar hade gått och det var dags för mig och Bonnie att åka ut till Garden City. Det var väldigt kallt och inte så mycket att göra, men det vi gjorde var att åka till skön precis innan man åker ut från Garden city åt andra hållet, en liten bro stack ut mot vattnet. Och vi tog ut filtarna som vi tog med oss och såklart så säkrade vi allting, som man alltid måste göra men sedan så satte vi oss nästan längst ut på den lilla gamla, röda slitna bryggan. Den var inte så speciellt röd längre men man såg lite här och där. Och där satt vi, på en filt samt en filt över oss och åt lite jordgubbar. Vi pratade, skrattade, låg ner och höll om varandra och bara njöt av ensamheten, ledigheten och vattnet som lät lite när vindpustarna svepte förbi.
Jag kollar på henne, och hon vrider huvudet mot mig och kollar tillbaka med ett leende. Och jag tar min vänstra hand över hennes kind och kysser henne. Och berättar sedan hur tacksam jag är för att jag fann henne. Och sedan, ja så är kläderna av. Igen. Och jag lägger mig över henne sakta, eftersom det var så jävla hårt på den där bryggan och jag ville inte att hon skulle få ont i ryggen. Filten hjälpte inte så mycket. Men där kör vi på som vanligt och sedan så ber hon mig lägga mig på rygg och hon sitter på mig, men går sakta neråt med huvudet.
"Nu är det dags för dig att njuta", säger hon till mig medans hon går ner och jag bara skrattar medans jag stönar och håller min högra hand vid hennes huvud.

Efter cirka 30 minuter så ligger vi bara där och håller om varandra och sedan kysser henne på pannan och reser mig upp och tar hennes hand för att sedan återvända hem.
Detta har varit en av de bästa dagarna på väldigt, väldigt länge!