1256 dagar

Kapitel 29

                                  Höst!

Hösten har kommit och det börjar bli lite kyligt. Jag försöker fortfarande bearbeta det som hände för ett par månader sedan. Bonnie har kollat till mig nästan varje dag. Och det gör alla mina dagar.
Vi slutade odla tomater och valde att begrava alla som dog den kvällen på platsen bredvid mitt hus där tomaterna skulle ha odlats.

Alexa, flickan som blev biten, pappa tog hand om henne. Hon ligger bredvid mamma. Små Skyltar är det på varje grav och varje dag går jag ner för att bara sitta där på den kalla marken och bara kolla på alla namn. Mest kollade jag på skylten där det stod "Eliza". Det var jobbigt att se men jag vet att hon var stolt över mig, och jag hoppas hon fortfarande är det. Vart hon än är nu. Blommor som ligger runtom gravarna.
Även fast jag sörjer fortfarande så ser jag till att vi alla som är kvar får mat på bordet, mediciner om det så behövs, och vi letar fortfarande efter fler överlevare, om det finns några där ute.

Jag kollar lite snett över till det vita lilla huset framför mitt, och där ser jag David. Tjurig som vanligt. Jag kände att det var dags att ta ett snack med honom. Sen jag träffade honom har han aldrig någonsin haft ett litet flin på läpparna.
Jag reser mig från marken för att gå fram till honom i snabb takt och frågar honom:
"Hur kommer det sig att du är såhär?!", han kollar på mig med konstiga ögon, och sedan fortsätter titta ner i backen som han gjorde för fem sekunder sedan.
"Jag vet att världen ser ut som den gör, och jag förstår hur du känner. Men varje gång vi har hittat på någonting eller skrattar så har du aldrig ens gjort en grimasch?, fortsätter jag. Han kollar på mig och sedan suckar. Jag sätter mig bredvid honom med benen lite spridda och händerna ihop med varandra.
"Jag hade en dotter", säger han tyst och sedan suckar igen, det ser nästan ut som att han påväg att gråta.
"Hon lades in på sjukhus samma dag som detta hände. I Lousiana. Jag såg henne aldrig något mer.", jag såg hur ledsen och påverkad han blev av att prata om detta. Hur jobbigt det måste vara. Jag har aldrig förlorat en dotter, men jag har förlorat familjemedlemmar.
Jag sitter ner och håller på pillar med mina tummar och kollar ner på den bruna altanen som vi sitter på och sedan efter ett tag så kommer jag på det och suckar försiktigt...
"Penny!", säger jag men tittar fortfarande ner i backen. Jag ser i ögonvrån hur han kollar på mig, som att han hoppas på att jag ska säga att hon lever, men han förstod nog att hon är död eftersom hon inte är här med oss.
"Jag såg henne. På sjukhuset. Samma dag som allt detta hände. Inte som en zombie men heller inte levande. Hon visste vad allt detta betydde. Hon visste att detta skulle hända och hon lärde mig, via en lapp, hur man dödade dessa monster". Jag ser hur han ler lite. Trots att dottern är död så lyckades hon få mig att överleva. Han måste vara stolt. Jag ler mot honom och klappar honom på axeln och sedan går iväg för att fortsätta dagen.

Jag går till pappa som håller på och försöker få igång varmvatten.
"Efter att jag fixat vattnet så drar vi ut för att hitta Marina", säger pappa med ett stort leende på läpparna.
Marina? Tänkte jag. Hon har varit död i snart ett år och pappa vet om det. Det var de första jag såg till att berätta när jag hittade honom första gången och han sa knappt någonting i bilen när vi skulle köra tillbaka till huset i Cartersville.
"Men pappa, Marina är död. Hon dog för länge sen", svarade jag tillbaka väldigt oroligt. Men det är som att han inte hör vad jag säger. Han fortsätter le och kollar under rören för att se om något är trasigt.
"Ja, vad säger du? Jag, du, hämtar Marina i staden ni var i.", fortsätter pappa. Jag vet inte vad jag ska svara längre och vänder mig om för att gå till sjukhustältet där Travis sitter med sina runda glasögon som Harry Potter.
"Någonting är fel på pappa. Han tror min syster lever. Men jag såg henne dö för snart ett år sedan", utbrister jag till Travis väldigt oroligt och med en chockerande blick. Han tar av sig glasögonen och lägger dem på bordet som han har framför sig och bara kollar på mig.
"Ja du. Jag vet inte vad det kan bero på", säger han tillbaka och kollar ner på bordet.
Jag kollar på honom fundersamt och slår ner knytnävarna på bordet precis bredvid hans glasögon.
"Om du är en riktig jävla läkare så ska du fan hjälpa till och veta vad fan som händer med min pappa", utbrister jag argt. Han kollar ner på mina händer men säger ingenting.
"Du är ingen riktig läkare eller hur?, säger jag till honom och skrattar till liten, men fortfarande inget svar från hans sida. Jag bara suckar och slår till skynket av tältet vid ingången och går ut tillbaka till pappa och sätter mig på knä bredvid honom.
Efter ett tag så kollar pappa på mig. Han hade inget stort leende på läpparna längre.
"Mördare!", skriker han på mig och tar strypgrepp. Jag försöker ta bort hans händer men han är starkare än mig. Bonnie kommer ut från huset vi bor i och ser allt. Hon springer snabbt fram och skriker på hjälp så att alla andra kommer ut. Dem försöker lossa på pappa, dra bort honom från mig och tillslut lyckas dem och trycket släpps. Jag håller mig för halsen och försöker andas, och jag hostar som fan. Bonnie står emellan mig och pappa och håller om mig tills att pappa attackerar Bonnie. Han slår till henne hårt i ansiktet och jag utan tvekan ger honom en stark höger.

"Jag vet inte vad fan det är som du håller på med pappa. Men du ger fan i Bonnie. Om du inte skärper till dig så slänger jag ut dig härifrån. Själv!, skriker jag till på honom medans jag håller upp mitt pekfinger mot hans huvud. Han går iväg argt och säger det enda och det andra till oss. Jag ser hur Bonnie blöder från munnen och har ett rött märke på kinden. Jag försöker hålla upp hennes huvud. Eftersom vi tydligen inte har en riktig läkare så måste jag försöka komma ihåg vad mamma lärt mig. Jag kramar om henne och sedan försöker jag bära henne till vårat lilla hus precis i slutet av vägen och hon har sitt huvud avslappnat på min axel.
När vi kommer in så tar jag en toalettbit från toalettpappret i badrummet och tar vattnet från kranen och sedan lägger jag pappret mjukt på hennes läpp där hon blöder och ber henne hålla i pappret medans jag hämtar mer papper för att lägga på hennes kind.
För att gå in till sovrummet så behöver man gå igenom köket och där igenom fönstret så ser jag pappa försöka gräva upp mamma. Jag springer in till Bonnie och ber henne lägga denna lilla pappersbit på hennes kind och jag säger till henne att jag strax är tillbaka.

Jag springer ner för trapporna ifrån mitt hus och ner till pappa och frågar vad fan han håller på med. Han svarar inte och fortsätter gräva. Jag tar spaden han håller i och slänger iväg den så långt det går. Han försöker springa och hämta den men jag gör benkrok på honom och håller fast honom på marken. Jag har ena benet på hans mage och trycker armen svagt och mjukt ner mot hans hals.
"Jag varnade dig pappa. Om du inte slutar så får du gå härifrån.", säger jag till honom och kollar rakt in i ögonen. Han bara skrattar. Nästan som att han hånskrattar. Jag kollar på honom och bara skakar på huvudet. Han tror säkert inte jag skulle göra det. Men någon måste skydda folket här. Och om pappa är en skada för oss, eller till och med för dom som försöker vila i frid, så måste jag göra något som känns säkert för alla.
Jag tar tag i hans nacke. Tur så var vi i ungefär samma längd så det var inte så svårt. Jag håller i honom hårt och går in i mitt hus. Jag ber Bonnie gå ut från rummet om hon kan gå själv. Hon håller sig i väggarna och går ut sakta. Jag tar henne på axeln och kollar på henne med ett leende och sedan skickar jag in pappa långt in i rummet och låser dörren. Bonnie sa ingenting för hon visste varför jag behövde göra det.
Man hör pappa springa fram till dörren och slår till med hans knytnävar hårt och bankar som fan.
"Du är min son. Du kan inte låsa in mig här. IDIOT!, hör jag honom skrika bakom den låsa dörren men jag tar Bonnie i handen utan att säga någonting, till varken henne eller pappa. Jag låser ytterdörren och sedan går vi därifrån ut till dem andra som satt och åt kvällsmat.