1256 dagar

Kapitel 36

                                Fort Stewart!

När vi stått vid bilen lite längre bort från den stora grindarna så väljer vi att sakta smyga till hålet på höger sida av grinden. Vi smygdödar några zombies som är utanför grinden och staketet.
David tar upp handen mot oss då det är han som går först i ledet, och sedan går sakta in genom hålet.
"Vad håller du på med", viskar jag till David. Han lyssnar inte ens utan bara går rakt in och öppnar sakta dörren där vi ska gå in.
Vi väntar cirka 2 minuter innan han kommer ut igen och viftar med handen att vi kan gå dit. Så vi går in en och en igenom hålet, och precis när jag, pappa och Caily har kommit till dörren och väntar på Alex att komma igenom så hör jag hur han fastnar med benet i en grop och ramlar framåt och hela armen rivs av det vassa gallret runt om hålet, och det bara rinner ner blod.
"SPRING!", skriver Alex och Caily försöker springa ner för dem små 5 trappstegen men jag hinner få tag på henne och vi skyndar oss in genom dörren.
Caily står iväg mina armar det hårdaste hon kan och börjar skrika på mig.
"Jävla idiot. Hur fan kan du bara låta honom vara kvar där utan att ens försöka rädda honom, skriker Caily till mig men jag tvekar inte ens sekund att vara ärlig.
"Han hade en pistol Caily. Hade jag eller någon i den här gruppen försöka rädda honom så skulle han ha skjutit sig själv iallafall, jag kanske inte känner Alex lika bra som dig, men du vet att det är sant". Säger jag bara till henne och sedan fortsätter in i den svarta, mörka korridoren i byggnaden. Caily står kvar, och jag lät henne göra det.
Men bara cirka 20 sekunder efter att resten av oss i gruppen gick den här korridoren så kommer det ljus från ingenstans. Caily öppnar dörren och springer ut. Jag försöker springa efter henne men innan jag ens hinner blinka så ser jag hur hon blir uppslukad av ett flertal zombies och man hör hur hon skriker. Jag ser hur hon kollar på mig, nästan som att hom ångrade det och jag ser hur hon försöker kämpa emot, men tillslut gav hon sig och där låg hängde hon över alla zombies.
Jag går in igen och stänger sakta den röda dörren och går mot David och pappa.
Pappa klappar mig på axeln och vi fortsätter gå igenom dörr efter dörr, rum efter rum, och vi plockar på oss allt vi kan hitta. Och sedan smyger vi ut genom den andra röda dörren som var på andra sidan av byggnaden eftersom zombiesarna fortfarande vara upptagna med att, ja, ni vet!
David kör oss tillbaka och hela vägen hem sa jag inte ett ord, jag kollade bara ut genom fönstret, eller ja, ingen sade något allt på hela vägen hem.

Efter cirka 50 minuters åkfärd hem ska vi precis svänga in vid infarten till våran lilla by och grinden är öppen, helt vidöppen. Jag ser hur två kroppar ligger precis där och när jag kollar på höger sida av grinden så ser jag hur staketet är halvt trasigt och blodigt. Vi alla hoppar ut bilen fort som fan och vi ser hur allt nästan är borta och att det kryllar av zombies.