1256 dagar

Kapitel 26

                                Sommar!

Sommaren är här och det måste ligga på minst +30 grader, super varmt och svetten rinner nästan ner från ansiktet. Efter många månader lyckades vi få vatten in till husen genom rören som finns på gården, inte så jätte varmt vatten men vi komma hinna försöka fixa det innan vintern kommer. Just nu är det bara skönt med lite kallare vatten och att kunna borsta tänderna. Vi har tänkt att försöka ta oss tillbaka till Cartersville för att hämta Claire, Byron, Bojana och Jasmine men vi har inte hunnit så långt än. Men vi planerar att dra nästa vecka. Det kommer nog vara jag, mamma, pappa och en kille som heter Tristan. Staden behöver en läkare här och vi behöver någon typ av läkare, eller ja undersköterska med oss ifall något händer.

Klockan slår 22 och det är dags för hela staden att lägga ifrån sig det dem gör för att sedan förberedda sig för sängen.
Vi var ute idag. Men vi hittade ingenting. Vi måste försöka ta oss längre bort eftersom allt vi söker här börjar ta slut eller så finns det helt enkelt inte här i Savannah. Efter att vi plockat med oss Claire, Byron, Bojana och Jasmine och lämnat av dem här så kommer vi nog bege oss norr mot Augusta i Georgia. En stad som nästan är som Atlanta, bara att hoppas det inte finns så mycket zombies som det var i Atlanta. Det tar oss nästan 3 timmar att åka dit, ibland tar det snabbare och ibland långsammare, beror på vad eller inte vad vi stöter på, på vägen. Om staden är säker så kommer vi nog vara borta ett par dagar, eftersom det inte direkt är en stad vi åker till 2 gånger i veckan. Då tar vi hellre med oss mat, vatten, massa vapen och kläder för att stanna där innan vi är redo att åka hem igen.

Kyrkan slår vilket betyder att klockan är 10 på morgonen och det är dags för alla att vakna. Mamma och Travis, den andra läkaren har knappt kunnat sovit någonting då en tjej i huset bredvid har blivit sjuk. Dom försöker ge henne antibiotika som vi hittade på apoteket i Douglasville, när vi var där och strosa innan vi kom till Savannah. Man hör henne skrika i smärta. Dem har inte hittat vad som är fel än. Det dom letade efter först var rivmärken men ingenting. Dem funderar på om det kanske är en influensa, jag är ingen doktor eller sådär men skriker man verkligen i smärta när man har influensa. Kanske. Iallafall. Alla jobbade på som vanligt. Vakterna stod vid vakttornet och gröna tummarna som vi kallar dem som odlar tomater vattnade och fixade till jorden i marken. Solen låg på som vanligt. Vi hade precis ätit frukost också. Ägg med mackor och avokado som Helen, kocken fixade. Efter ett år, själva ute på gatan så har vi ett hem. Med riktig mat, riktiga fräscha hus och riktiga sängar, och vi har skaffat vänner för alltid.

Dagar gick, en vecka gick och det var dags för oss att bege oss ut mot Cartersville. Det tar över fyra timmar att ta sig dit så vi bestämde oss för att vakna tidigare än när kyrkan ringer för att komma dit och hem innan mörkret. Men vi packade lite kläder och så vidare om ifall att vi behöver stanna där någon dag om det blir så att det tar längre tid än fyra timmar att komma dit. Men vi hoppas ju såklart att vi inte blir fast någonstans där bilar och har krockat överallt eller att vi blir attackerade av massa zombies och behöver ta oss vidare på fot. Det har hänt några gånger tidigare.

När vi väl sitter i bilen så försöker, pappa som vanligt få igång radion men det har vi ännu inte lyckats med. Jag kör, pappa sitter bredvid och mamma samt Tristan sitter bak med all packning. Vapnena låg i bagageluckan.

När vi hade kört cirka två timmar på den stora motorvägen så måste vi ju såklart stanna då det självklart var bilar överallt som blockade vägen för oss. Så det var bara för oss att gå ut och försöka trycka på bilarna så att dem åker ner vid den avlånga gräsplätten som ligger jämte med vägen. Det brukar ta oss minst 20 minuter att flytta bilar som ligger för vägen men denna gången tog det nästan en timme. Och svetten rann. Som vanligt.

När vi åkte från Cartersville sist så åkte vi på alla små vägar eftersom vi försökte hitta ett tryggt ställe, sovplatser och butiker, det var aldrig planerat att vi skulle ta oss till Savannah. Men så blev det. Och det tog oss dagar att ens komma ut från alla småvägar in till Savannah. Men vi lyckades tillslut.

Vi satte oss äntligen i bilen för att köra vidare och det är cirka tre timmar kvar, två och en halv ungefär. Vi satt och pratade, skrattade och var kanske lite väl exalterade, speciellt jag att hämta upp tjejerna och Byron, jag har saknat dem något otroligt mycket.

Men när vi väl är framme vid huset så ser det tomt ut. Men deras bil, som vi lämnade fanns kvar. Jag springer snabbt fram till huset och öppnar dörren och ser blod. Över väggar och golv. Inga människor eller zombies. Jag kunde inte se om det var människoblod eller zombie blod. Dem kanske hade fått sällskap av zombies och dödat dom? Men då borde zombie kropparna vara här men ingenting. Bara blod. Byrons lilla snuttefilt som han hade innan vi lämnade, som vi satte runt honom när han föddes var kvar och det var blod på. Om zombies hade fått tag på Byron så hade han varit uppäten eftersom han var så liten. Oavsett om detta händer nyligen eller för flera månader sedan så hade han ändå inte kunnat överlevt och blivit en zombie.

Jag sätter mig på knäna framför den stora blodfläcken på golvet och andas tungt och gråter. Mamma sätter sig bredvid mig och kramar om mig.
"Dom får inte vara döda!!, skriker jag i panik och spottar fram mina ord. Tristan och pappa står bakom mig och inte säger att ord. Jag springer sedan ut för att kolla om jag kan se dem. Oavsett zombie eller inte.
Jag ser Jasmine. Går runt och runt i cirklar i skogen. Jag ropar försiktigt hennes namn och hon vänder sig om, hon har ett stort bett i ansiktet på hennes vänstra kind, och ett bett på armen. Hon hade ingen tröja på sig. Allt detta måste ha hänt när dem låg och sov eller när dem skulle byta kläder. Jag sätter mig på knäna igen och börjar skrika. Och gråta. Jag kan knappt andas och pappa, mamma och Tristan springer ut snabbt genom den öppna dörren i huset och får själva syn på Jasmine som inte längre är levande. Jag var tvungen att göra det rätta. Jag tog fram min vassa kniv och gick fram till henne där hon stod vid ett stort träd i skogen precis utanför huset. Jag tar henne runt nacken och kollar henne i ögonen och sedan lägger min panna på hennes panna medans jag försöker hålla avstånd från hennes mun eftersom hon var ute efter att bita mig. Hon visste inte att det var jag. Mark är som sagt den enda som någorlunda kände igen alla oss. Sedan sätter jag kniven i, på sidan av hennes huvud. Och där var hon borta. Tårarna rann hela tiden. Och jag sätter mig bara skräddarsytt framför henne och kollar på henne. I flera minuter. Mamma kommer fram till mig och lägger sitt huvud på min axel och försöker bära mig upp.
"Vi måste åka", viskar hon försiktig. Jag visste att jag behövde ställa mig upp för att åka hem igen, men jag var tvungen att kolla om jag kunde se Claire och Bojana, så jag går ner till den långa bron strax utanför huset, jag såg ingenting. Ingen människa i floden under, ingen på bron och ingen över bron. Det var tomt. Det enda som fanns där var en zombie som jag sprang fram och högg ihjäl många gånger, ifall det är idioten som bet Jasmine. Vi var tvungen att ta den säkra vägen och lämna allt här. Ifall idioterna där ute hörde mig skrika.

Det var dags att bege sig hemåt mot Savannah, tillbaka till alla människor, och hoppas på att Claire och Bojana fortfarande lever.

Pappa körde, och jag satt i baksätet och tittade ut genom fönstret.
Jag sa ingenting på vägen tillbaka.