1256 dagar

Kapitel 8

                                 Överlevare

Vi hade vandrat i flera dagar, maten som vi plockade på oss från sjukhuset och det Bojana och Claire plockade på sig från mataffären är nästan slut. Det öste ner regn och under tiden som vi vandrat genom skog, berg och vägar har vi stött på många varelser. Jag har lärt mig att hantera dem på ett bra sätt. Bojana har inte ens velat testa men för att överleva i den här världen måste man göra saker man aldrig ens tänkt på att göra innan. Men det förstår inte hon.
På något sätt gillar jag Bojana eftersom hon alltid tänkt positivt. Som den dagen Claire kämpade sig igenom att bli skolordförande, och Bojana var säker på att Claire skulle bli det men tyvärr så blev det inte så. En tjej som heter Patrizia blev det istället. Och här tänkte Bojana positivt igen. Hon är säker på att världen ska bli normal igen. Även fast världen skulle bli normal så skulle det inte finnas så många människor kvar, ingen mat, ingen vatten eller elektricitet eftersom att allt är dött. Inte bara människorna. Jag däremot tror att det är såhär vi kommer leva resten av våra liv. Kämpa oss igenom himmel och jord för att hitta ställen att sova på, hitta mat, försöka få vatten och det viktigaste. Överleva.
Blir man biten så är man död. Det finns inget botemedel. Inte vad jag vet iallafall.

Vi går och går, vandrar och vandrar, dödar, äter och sover. Det är våran vardag just nu. Ingen överlevnad har synts till sen allt började. Jag börjar oroligt fundera på om det kanske bara är vi fyra som är kvar i hela världen.
Det skulle inte vara omöjligt men ibland har jag hoppet uppe att vi ska hitta någon. Någon som kan förklara ordagrant om vad som hänt eller någon som bara kan ge oss mat och vatten och ett ställe att känna oss trygga på.

När vi i ännu några dagar hade vandrat, dödat, ätit och sovit är nu våran mat slut. Vi åt upp allt det sista för några timmar sedan och det var dags att försöka hitta mer. Jag vet inte hur och vart men det borde finnas någonting i närheten som är öppet och säkert för oss att plocka på oss någonting att äta. Eller iallafall ha med oss vid akuta behov.
Bojana hade tagit av sig sina 10 cm klackskor också och bytt dem till ett par svarta joggingskor så nu kan hon gå bättre. Och springa, ifall det behövs.

När vi kommer mot ett ställe som heter energy center i new orleans som är ett företagscenter i Lousiana, väldigt hög byggnad så ser vi någon. Någon som står och tittar på oss och sedan springer iväg bakom byggnaden. Allt vi hör är.
"ZOMBIES".
Zombies? Tänkte vi. Vad är det för något. Vi kollar runt på varandra och sedan ser minst 15 personer rusandes bakifrån byggnad fram till vägen som är precis där med stora vapen riktades mot oss och tjocka skyddskläder. Vi sträcker upp händerna för att bevisa att vi inte är sånna som äter andra människor.
Dem sänker sakta vapnen som dem har och ena killen går fram till oss medans resten bak är beredda. Antagligen ifall vi skulle starta någonting.
Lång ifrån hör jag ett skrik. Bakom alla de 10-15 personerna som står där med vapnena redo.
Mamma! Hon lever. Hon springer snabbt fram till mig och ger mig en stor stark kram och skriker av både glädje och rädsla. Antagligen för att hon trodde jag var död. Jag kramar om henne nästan lika hårt som hon kramar mig. Jag kan knappt andas men det gör inget för jag har aldrig känt sån lycka någonsin.
Hon säger till killen som står och glor att allt är lugnt och att jag är hennes son.
Han backar och går tillbaka till dem där läskiga människorna som står vid byggnaden.

Mamma tar in resten av gruppen också i en stor kram. Oliver hade blod över nästan hela sitt ansikte efter att ha dödat de köttätande varelserna en efter en.
Efter att vi stått där ett tag, i regnet som fortfarande öser ner så går vi tillslut bakom byggnaden där alla som stod med vapen sitter och äter. Dem hade byggt upp skyddstält och vapen som var inlåsta i ett säkerhetsskåp och jag ser även pappa och min syster. Jag springer fram till dem och andas ut djupt och ger dom en kram. Jag trodde aldrig jag skulle få se dem igen. Jag trodde aldrig jag skulle få se någon igen mer än Oliver, Claire och Bojana.

Jag sätter mig vid pappa och Marina som äter kakor och jag ler bara mot henne. Bojana, Oliver och Claire sitter på bänken bredvid och pratar med någon kille i våran ålder.

Mamma sätter sig på höger sida av Marina och jag sitter framför hela familjen.

"Det var en tjej som skrek Zombies när vi kom hit. Vad är det?".
Mamma och pappa tittar konstigt på varandra, som att jag skulle ha någon aning om vad det är.
"Max, har inte du träffat på de som finns där ute", frågar mamma tveksamt. Och då slog det mig att dom kallar de köttätande varelserna för zombies. Mycket lättare och mycket kortare. Mamma börjar gråta igen och är orolig över att detta ska påverka mig på något sätt. Men jag tar henne i handen och förklarar allt.
"Mamma, vad som hänt där ute går inte att beskriva. Vi letade överallt efter er. Jag och Oliver tappade bort tjejerna ett tag också. Men vi är här. Vi överlevde. Vi kämpade oss igenom allt. Så var inte orolig.", sa jag till henne med en mjuk röst. Det är läskigt att säga att vi är vana. Trots att det bara är 14 dagar sen allt började. Jag räknar varje dag som går. Långsamt.
Jag ler mot min familj och sedan sätter mig bredvid Bojana och Claire, Oliver har stuckit någonstans med mat fullproppad i hans mun. Jag ser hur Claire kollar och ler mot denna killen som är i våran ålder och har militärkläder på sig. Det verkar funka bra eftersom han ler till henne också. Jag bara skakar på huvudet och går vidare.
Jag kollar runt igenom stället som de hade byggt upp. På bara några dagar. Maten ligger serverad på små fyrkantiga bruna träbord, vatten som fanns i vattenflaskor i olika färger, det hade till och med ställt upp blommor för att de skulle kännas så hemma som möjligt. Det kanske är här vi kommer stanna resten av livet. Jag tycker bara de borde sätta upp något sorts staket runt om så att alla känner sig tryggare. Men vad vet jag vad dem planerat. Detta kanske bara är tillfälligt. Men jag är glad att vi är så många nu som kan skydda varandra och försöka överleva på bästa sätt.